GLÖMSKANS ARKIV

5-14 MAJ MALMÖ KONTSHALL

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömsGlömskan är tunn och tung som dimma.

När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel.

Glömskans arkiv är ett nyskrivet körverk om minne, sorg och rasistiskt våld.
Librettot är en diktsvit om Malmö skrivet av Felicia Mulinari och Athena Farrokhzad i dialog med sociala rörelser. Verket är tonsatt av Tebogo Monnakgotla för Petri Sångare med solister och iscensätts av regissören Saga Gärde.

Fri entré. Längd: 60 min.
BOKA BILJETTER HÄR

Medverkande röster KARRAR ALTAMEEMI ZAKARIA AASPERE KAMAL EL MASRI HANAN SADEK NASRIN DABAS AINA GAGLIARDO WALA HABIB 

På scen PETRI SÅNGARE
SANNA GIBBS  JACQUELINE MIURA MIGUEL CORTÉS

Tonsättare TEBOGO MONNAKGOTLA
Libretto FELICIA MULINARI  ATHENA FARROKHZAD
Dirigent KARIN OLDGREN
Regi SAGA GÄRDE
Scenografi KATRIN BRÄNNSTRÖM
Ljusdesign ELLEN RUGE
Kostym SARAH NAKIITO
Videodesign THOMAS ROMLÖV
Grafisk form  SEPIDAR HOSSEINI

Publikvärdar KARRAR ALTAMEEMI ZAKARIA AASPERE KAMAL EL MASRI HANAN SADEK

Petri sångare medverkar tack vare S:t Petri församling. Barn och fritidsledare medverkar i föreställningen tack vare samverkan med organisationen Hela Malmö. 

Libretto av Felicia Mulinari och Athena Farrokhzad

Läs diktsviten här, 

 Glömskans arkiv – ett år av antirasistiskt minne av Felicia Mulinari och Athena Farrokhzad

Januari
Rulla tillbaka dagarna, rulla tillbaka deras mull, rulla tillbaka timmar och minuter, rulla genom de upplysta parkerna, genom staden, rulla tillbaka han som blir beskjuten på sin cykel på väg till fotbollsträningen, rulla cykeln baklänges längs gågator och återvändsgränder, rulla tillbaka polisrapporten, rulla fotbollen tillbaka till barndomens spelplaner.

*

Hon minns inget av det där. Att vara rädd var inte utmärkande, att vara brun var inte iögonfallande. Det var inga särskilda dagar, inga formativa händelser. Av seriemördarens dagar minns hon inget. Det var bara mors vaggvisa om natten, varje natt samma outgrundliga ton i rösten. Var rädd om dig, sjöng mor. De hatar oss, sjöng mor. Det enda hon minns är att hon var ett barn med en mor som sjöng sånger.

*

Med alla våra datum i åtanke cyklar vi till manifestationen. Med motståndet dunkande i huvudet, med förlusten för ögonen.
Minns du var du stod den dagen, vad du sa till mig, vad du höll i handen. Minns du mors ord när du kom hem med blodfläckar på jeansen.
Minns du vad du tänkte om historiens förutbestämdhet strax innan du somnade. 
Minns du den eviga lindansen: Ett steg till vänster så faller de i glömska.
Ett steg till höger så var de aldrig levande.

*

Han röker en cigg i dimman som bildas när en stad glömmer. Glömskan kommer inte först. Först kommer likgiltigheten. De dör som flugor i den där staden. Han röker en cigg. Regnet strilar ner som tårarna han inte gråter. Glömskan kommer inte först. Först kommer anklagelsen. Varför skjuter de på varandra, slocknar som eldflugor i den där staden. Han bränner sig när han suger på filtret, försöker bli ett med elden. Glömskan kommer inte först. Först kommer skulden. Om man låter barn ränna omkring på kvällen. Om man skaffar fler än man har råd med. Han fimpar och ur askan återuppstår inte den förlorade tiden. När glömskan kommer misstar han den för syre.

*

Barnen surrar och flugorna snurrar.
Det är barn och flugor som torkar i blommorna på Nobelvägen. 
Gatorna är smällare och piss.
Gatorna är de döda barnens.

Det är bara barn som kan få för sig att lägga blommor och brev mitt på gatan för alla att trampa på. Det är bara barn som sörjer barn som vet att kronblad är det enda som växer ur minnet. Barnens ceremonier: chokladen sockersöt. Allting i en hög av död att trampa på. Trampa på så du kommer ihåg. Barnet som sköts här älskade Snickers.

*

Vi är glömskans arkiv. 
Vi arkiverar glömska.
Glömskan är tunn och tung som dimma.
När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel. Akta dina fötter så att du inte trampar i.
Rulla tillbaka, trampa fram. 
Gå inte förbi.

Februari
Vinter. Det är inte självklart. Vissa år säger staden att vintern är slut i december. Det är staden som bestämmer om det är kallt eller varmt. Det är kommunen som delar ut rabatter. För fattigdom får man frostskador. För frostskador får man inget. I den här staden finns ingen snö. Våldet gömmer sig inte under vita täcken. I den här staden är det vinter när kommunen säger att det är vinter.

Vi vill sova, står det på banderollen som vecklas ut på Sofielunds Folkets hus. Tio bokstäver för romregistret, tvångsomhändertagandet, avhysningen av Sorgenfrilägret. Tio bokstäver i utbyte mot en vaggvisa. Minns du när mor sjöng den?

Vi är glömskans arkiv.
Är det minnet eller glömskan som får kommunen att beskriva romer som överlevnadsexperter.

Vi är glömskans arkiv.
Vi lever som om de döda inte har dött. 
Vi rullar tillbaka.
Vi trampar vidare.

Mars
Stoppa tennisbollarna, stoppa tillbaka racken i fodralen, sopa upp det syntetiska gruset, stoppa det i påsen, lägg påsen i förrådet, lås förrådet med nyckel, stoppa nyckeln i sopnedkastet, stoppa solen som lyser över läktaren, stoppa läktaren från att ge vila åt dem som förtiger våldet, stoppa ockupationsmaktens flaggor från att vaja, stoppa domarens visselpipa i fickan, stoppa matchen, stoppa ockupationen.

Till alla de fördrivna: månsken. Och ett land som inte är styckat. Det är bara barbarer som blandar sport och politik. Det är bara barbarer gör som monument av sina döda. En måne är inget monument. Varför fortsätter den då att lysa?

*

Vi samlades utanför sjukhuset. Vi lade blommorna där, färgglada plastblommor som inte kunde vissna. Eller lade vi dem på Möllevångstorget, av respekt. Det var innan han vaknat ur koman. Vi började sova med glasflaskor efter Ta natten tillbaka-demonstrationen. Vi bodde på markplan och var övertygade om att fascister skulle ta sig in genom ett fönster. Vi bytte batterier på brandvarnaren och tejpade brevinkastet. Vi sa: Nu har jag blivit som mor. Minns du flaskorna hon ställde bredvid sängen på nittiotalet? Vi var barn då, vi lärde oss att skratta högre än stöveltrampen. Nu behöver jag ett större territorium att sörja på. Den här kroppen har blivit för liten.

Kämpa trottoarerna, kämpa gatlyktorna, kämpa övergångsställena, kämpa flickorna som går hand i hand med sina mödrar över övergångsställena, kämpa arbetarna vid fruktstånden som inte fått sitt morgonkaffe, kämpa äpplena som rullat ut i rännstenen, kämpa jordgubbarna som krossats under skosulorna på trottoaren, kämpa han som ligger i respirator på Lunds lasarett, kämpa Malmö, kämpa i natt som om livet hängde på det, för det gör det.

*

Han tar bussen hem efter jobbet. Kroppsdelarna vilar i sätet, men värken växer. Han lyckas aldrig veckla ut sig. När han kommer fram till Lindängen ska han köpa godis. Han ska lägga sig raklång i soffan så att tyngden försvinner. Men han är inte hemma än. Han är på bussen.
Jag ska döda alla islamister, skriker en man. Han vänder sig inte om, fortsätter att stirra in i sätet. Jag ska döda er alla, skriker mannen. Han vänder sig om. Han ser en yxa. Han ser sina kroppsdelar utifrån. Lår, fötter och ryggkota mot sätet. Han tar en bild på mannen.
Som om ett fotografi skulle kunna få våldet att stelna till minne. Ingen säger något. Bussen åker vidare. Än är vi inte framme.

*

Vi är glömskans arkiv. 
Vi arkiverar glömska.
Glömskan är den fadda smaken av ett efteråt som inte går att svälja. 
Vi gurglar underordning i gommen.
En dag ska vi spotta.

*

Barnen var tolv och nio år på rymmen från ett HVB-hem när deras huvuden dunkades i marken av vakter på Centralstationen. En svart mor till ett svart barn: Vi flyttar till stjärnorna nu. Där får vi mer syre.

*

Ljuset när det silas genom höghusen.
Det svider i ögonen, det är likadant varje gång våren kommer. 
Ett år bröt kravallerna ut samtidigt som knopparna.
Vi sprang mellan gårdarna med stenar i handen.
Om de tar våra källarmoskéer ska vi ta deras gudlösa nätter. 
De vet precis vad de gör och ändå gör de det.
Nu är det morgonen efter elden, utbrunna bilar längs vägen. Någon går till skolan som är sönder.
Någon frågar chans för första gången.
Två syskon studsar sockerstinna i en hoppborg under Eidfirandet. 
När de krockar med ett vitt barn suckar ingen.

April
Jag föddes under kriget. Jag vet att krig aldrig kan vara en liknelse. Ändå den dagen i Limhamn. Det kändes inte som en demonstration. Det kändes som ett slagfält.

*

Bössorna skramlar på andra språk än svenska. Gågatans alla pengar.
En morgon i april orkestrerar vi oljuden till en sång oförsonlig som minnet.

Maj
Så många år har gått sedan fördrivningen att vi minns våra minnesdagar tydligare än hemlandet. Men i byrålådan ligger nyckeln till farmors hus, metallen förmultnar inte.
Ett barn döps efter en mördad journalist. De är förbundna till varandra, den döda till den levande. Likvakan misshandlas av militär. Flaggan som draperar kistan har för starka färger. I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger. De skriker om ett land de fördrevs från långt innan de föddes: Du vet, vi var flyktingar långt innan vi hamnade här.

Rulla oliverna tillbaka till träden, rulla träden tillbaka till trädgården, rulla trädgården tillbaka den sista festen innan huset demolerades, till vattnet vi drack sorglöst innan ransoneringen, rulla tillbaka tiden tills landet är vårt igen, rulla fram tiden tills landet är vårt igen, de döda kommer åter då, de döda lämnar oss inte igen.

*

Åstorp. Grönskan kring förvaret. Ett stängsel och ett fönster. Det knastrar, hör du oss? Kan du se oss på andra sidan fotbollsplanen? Han säger: Vi är rädda att bli smittade. Vi är så många i samma rum. De ger oss ingen tvål, inga framtidsutsikter. Han säger: Var har ni varit? När kommer ni igen?

Vi är glömskans arkiv.
De byggde flyktingfängelserna här så att vi skulle glömma er. 
Men vi glömmer er inte.

Juni
Med nål broderar studenterna fast sin skönhet. 
Sytråden är snabba bilar som tutar i bakgrunden. Kurdistans flagga vajar i sommarnatten.
Hon är vacker i det vita. 
Hon är brun i det vita.
Ingenting är försent än.

*

Vi är glömskans arkiv.
Vi arkiverar glömska.
Glömskan är tunn och tung, som dimma. 
Vi sorterar den i olika mappar.
En mapp kallar vi levande.
För den andra har vi inget namn.

Juli
Kaspiska havet är inte heller ett hav.  
I Folkets park svalkar plaskdammen barnfötter. 
En liten flicka trycker gång på gång ner plastbollen. 
Men den flyter upp till ytan igen. 
Jin, jihan, azadi ropar hon och springer genom fontänen. 
Inga drömmar går att dränka här.

*

Vi är glömskans arkiv.
Vi dammar av lögner om det som hänt.
Vi tonsätter tystnader om det som inte hände. 
Vi sammanför kroppsdelar till människor.
Vi sammanför procentsatser till namn. Vi hissar upp minnet till dödsriket.

Augusti
Jag glömmer aldrig stämningen vid grinden. Hur en kvinna som liknade min mor sa:
Jag är här för att visa att vi står för mänskliga rättigheter. Polisen red rakt in i en folkmassa på fyrahundra personer. Om och om igen gjorde de det.

Nazisterna har passerat. Klungor av slagna. Kall bris från havet. Människor håller om varandra i nederlaget. En kvinna ropar avskum från balkongen. Inte åt nazisterna, åt dem som stör ordningen. Hon häller en hink med kallt vatten över skriken. Nu hörs inte ens nederlaget.

Så som ingen död kan återuppväckas. 
Så som inget minne är värdigt munnen.
Så som de passerar fast vi upprepar att våra kroppar är en gräns.
*
Fjärma folkmassan, fjärma poliserna som rider ner skriken, fjärma hovarna, fjärma tyglarna ur handen, fjärma asfalten där ett barn blöder ur huvudet, fjärma skygglapparna från ögonen, fjärma ögonen, fjärma människornas minne av vad de såg där, fjärma hästarna, låt dem galoppera med ryggen före genom historien.

*

Jesusparken är ingen park, säger folk som inte bor i Malmö. Det är bara lite brun grönska mitt i asfalten. Hans barn kallar buskarna skog. De leker till ljudet av sirener och måsar som bråkar om pizzarester. Klättra inte på stenen, skriker han till barnen. Ännu ett avslag till den grå massan av avslag. Ännu en vars framtid de omöjliggjorde. De skriker inte om historiens upprättelse. De skriker inte att hon för alltid är närvarande. Ett självmord kan ingen utkrävas ansvar för. En död drottning kan ingen ge upprättelse. De står bara och gråter. Tårarna tar inte slut. De kapslas in i stenens minne. Han tar sina barn i handen och vandrar ut ur skogen.

September
I en glasburk av svart ensamhet. 
I en glasburk av svart mod.
I en rättegång av vit makt. Studenter i Lund som skojar.
Studenter i Lund som hänger svarta i snaror. 
I en glasburk av svart värdighet
I en glasburk av svart desperation. 
I en glasburk reser han sig upp.
I den vackraste kostymen. 
Glöm inte: Att vi också är människor. 

*

Hon kommer aldrig att fatta att hon dumpade henne. Att hon är på Babel nu, på jakt efter händer att glömma henne med. Gå inte ut i mörkret, sa mamma. Det är då han skjuter. Men hon måste dansa ikväll. Gå inte hem själv, sa storasyster. Det är då han skjuter. 
Men hon måste stanna tills ljusen tänds. När hon går hem är det mitt i natten, gatorna är öde. Hon har inte hånglat med någon. Hon har sin gula jacka på sig. Hon har valt just den. Om han skjuter. Om hon faller. Om de hittar henne på marken. Då ska hon skina som en sol. Då ska hon hitta henne och ångra sig.

Oktober
Vi är glömskans arkiv.
Vi arkiverar glömska.

Vi gömmer minnet i munnen som en klubba.
Tungan söker sig till såret som socker.

Jag tycker att vi arkiverar fel saker.
Kan vi inte minnas en dag när vi inte dör. 
Kan vi inte berätta historien som en fantasi vi kanske hade.
Jag tycker att vi ska glömma vad de gjorde mot oss. 
Glömma det för att minnas att vi var människor. 
Eller har du glömt det? 

*

Hon bär ner barnens sommarkläder i källaren. I det dammiga skrymslet lägger hon ner shorts och simpuffar i plastbyttor från Ikea. De är så små än. Det vet inte att de har andra namn än namnen de fått av henne. Om någon skriker klanbarn efter dem vänder de sig inte om. De fortsätter bara att balansera som tre elefanter på vägkanten.

*

I Rosengårds centrum blastar vi musiken.
En tvååring äter churros, ansiktet klibbigt av florsocker.
En sexåring dansar till hemlandets toner.
De har sina finaste kläder.
De föddes efter slaveriet. 

Jägersrovägen, du får inte glömma.
Amiralsgatan, du får inte glömma. 
Norra Grängesberg, du minns väl.
Att slaveriet avskaffades av människor som drömde om mänsklighet. 
I rondellen kastar någon en flaska.
Glaset krossas vid en svart pappas fötter.

Upphäv slavdokumenten, upphäv auktionerna, upphäv handelshamnarna, upphäv skeppen, upphäv masterna, upphäv trädet som masterna huggits ut ur, upphäv skogarna där träden växte, upphäv tjugo miljoner människor över haven, upphäv haven som en bottenlös grav, upphäv havsbottnen.

November
Till minne av 1938. Till minne av nionde november. Det är alltid för lite människor som samlas på torget. Kanske är det kylan. Kanske är det mörkret som suger upp en. Kanske är det fantasin om att våldet är långt bort. Ögonen som blundar för hakkorset på synagogans fönster. Vi skickar eld mellan oss i natten. Vi frågar varandra hur man namnger pogromer. Till minne av mormor. Till minne av kvinnan jag aldrig fick träffa, vars namn du bär.

*

Om de avhyser oss från lägret nu. 
Lägret vi byggt på förorenad mark. 
Om de måste identifiera oss för att avhysa oss. Om vi saknar identifikationshandlingar.
Om vi är hundratals som lever här.
Om vi inte har tillgång till toaletter och vatten. 
Om de avhyser oss med hänvisning till miljölagen.

Belägra miljölagen, belägra lagboken, belägra stadshuset, belägra stadshusets toaletter, belägra han som spottar i den utsträckta koppen, belägra dem fria från sorg, belägra containrarna med stulna tillhörigheter, belägra bussen hem, belägra kyrkorna och kulturhusen, belägra minnet så som minnet ska belägra det återstående livet.

*

Han har svettats hela dagen i köket. Nu ska han ta bussen hem. Måsarna äter av fruktresterna på Möllevångstorget. De sjunger varningssånger. Kniven. I halsen. I bröstet. I ryggen. I luftstrupen. I halspulsådern. Det ser inte ut som att han lever, säger ett ögonvittne. Hans kropp är ett angrepp mot västvärlden, säger knivmannen när domen faller. 

December
Det är år av arbete och ansträngning.
När vilan kommer blir den vår första och sista.
Minnet ska göra oss mänskligare, inte förhärdade som stenar. 
Den enskildas minne ska uppgå i det gemensamma.
Det är bara så historien kan bli en kaststjärna.  
Ni som frågar om minne av förlust. 
Varför frågar ni inte om minnet av segrar. 

*

Folkhögskolan brinner som vinterbrasa.
Om den fortsätter att brinna blir en av oss knivhuggen till våren.

*

Vi är glömskans arkiv.
Vi arkiverar glömska.
Vi riktar oss till alla som vill vända samhället ut och in.
Vi är glömskans arkiv.
Vi har levt och vi vill leva.

Glömskans arkiv skildrar samtida händelser och erfarenheter av våld, sorger, gemenskap och skönhet som Malmöborna bär på. Inspirerat av ceremoniella cirklar och ritualens rytm har regissören Saga Gärde i samarbete med det konstnärliga teamet skapat ett rum där besökarna sätts i centrum.

Glömskans arkiv görs av Amfi i samarbete med Malmö konsthall på uppdrag av Malmö stad och är en del av Hela staden är ett monument,en utställning inom ramen för projektet Antirasistiskt monument.

Vilka historier blir en del av vår gemensamma historia?
Vems ord bildar berättelsen om Malmö? Vilka minnen gestaltas i det offentliga?

Glömskans arkiv är en del av Hela staden är ett monument
Med utgångspunkt i minneskultur och Malmös samtidshistoria fick Amfi i uppdrag av Malmö Stad att skapa ett offentligt scenkonstverk till grupputställningen Hela staden är ett monument. Utställningen presenteras inom ramen för projektet Antirasistiskt monument. Projektet uppstod tack vare aktivisters vilja att minnas den rasistiska seriemördaren Peter Mangs offer och drivs sedan 2019 av en förening i samarbete med Malmö stad. Uppdraget gav Amfi en unik möjlighet att undersöka hur minneskultur och gemensamt kulturarv skapas.

Curatorer Hela staden är ett monument Rena Baledi, Anna Wahlstedt 

Produktion Amfi & Malmö konsthall

PRODUCENT GITA MALLIK
PRODUKTIONSLEDARE JUDIT WASSRIN


ART DIRECTION SEPIDAR HOSSEINI
GRAFISK FORM HANNAH BAKLIEN
KOMMUNIKATÖR DORIAN RUDKLINT

TEKNISK SAMORDNARE  ULI RUCHLINSKI 
TEKNIKER JULIA FRIBERG HENDRIK WILLEKENS
TEKNIK IMULTO

PRODUKTION MALMÖ KONSTHALL 
Producent Elina Norrmo Ersgård


Teknisk samordnare Benjamin McIntosh


Kommunikatör Heidi Hakala


Visuell kommunikation Anna Antonsson
Pedagogik Ylva Brännström, Johannes Kjellgren, Sannah Salameh


Konsthallschef Mats Stjernstedt 


T.f. enhetschef Aurora Percovich Gutierrez

Medverkande, biografier

FELICIA MULINARI (f.1990) är poet, dramatiker, kritiker och aktivist.
Hon debuterade 2018 som dramatiker med pjäsen Labyrint på Malmö Stadsteater. Hennes första diktsamling Det som inte kan utplånas utkom under februari 2019 på Albert Bonniers förlag och är en diktsvit sprungen ur en kollektiv erfarenhet av rasism och våld. En stridsskrift där ilskan blandas med sorg, stoltheten med skam, där mödrarnas exil och ömhet omvandlas till barnens gemenskap och kamp.

ATHENA FARROKHZAD (f.1983) är poet, dramatiker och översättare.
Hennes fjärde diktsamling Åsnans år utkom i september 2022 på Albert Bonniers förlag. Farrokhzad har nyligen tillträtt i  sin nya roll som ansvarig för Litteraturscenen på Kulturhuset Stadsteatern tillsammans med Ida Linde. Hon har även skrivit pjäser för Dramaten, Unga Klara, Riksteatern i Oslo och Sveriges Radio samt Krigerska på Backa Teater i regi av Saga Gärde, som hyllades av både kritiker och publik. Sedan 2013 har Athenas böcker getts ut på femton språk och under 2021-22 tilldelades hon residens hos DAAD Artists-in-Berlin-programmet. Hon har  även översatt verk av Adrienne Rich, Audre Lorde, Juliana Spahr och Natalie Diaz till svenska.

TEBOGO MONNAKGOTLA (f.1972) är tonsättare och kompositör.
Hon har studerat cello och komposition vid Musikhögskolan i Piteå och Stockholm där hon även har avlagt diplomutbildning i komposition. Monnakgotla fick sitt internationella erkännande med verket Bambu i björkars språk, som vann European Broadcasting unions tävling Rostrums rekommendationspris. Hennes opera Zebran gavs på Vadstena Akademien och vann Musikförläggarnas konstmusikpris 2022. Monnakgotla omnämns som “en av de mest framstående svenska kompositörerna i sin generation”. Under 2022 har man bl.a. kunnat höra hennes musik vid Grant Park Festival i Chicago (Marina Piccinini och Andreas Haefliger) samt som hustonsättare vid Jönköpings sinfonietta och under 2023 är hon hustonsättare i Tanglewoodn (Boston) och i Karlstad. Monnakgotla har tidigare samarbetat med regissören Saga Gärde och Athenas Farrokhzad i Amfis senaste uppsättning Moral enligt Medea som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och DAAD Gallerie i Berlin. Monnakgotla ser mycket fram att skriva ett verk just för Malmöborna och S:t Petri sångare under Karin Oldgrens ledning.

SAGA GÄRDE (f.1979) är regissör och driver Amfi som konstnärlig ledare. 
Hon arbetar med scenkonst, ljudkonst och film genom dokumentära processer. I sitt arbete som teaterregissör väver hon samman dokumentärt material, ljud och musik med ny dramatik och skapar föreställningar med principer hämtade från musikalisk komposition. Sagas hyllade uppsättning av Athena Farrokhzads Krigerska på Backa teater 2020, vävde in scener baserade på intervjuer med Backa teaters ensemble och framfördes som en omfattande ljudkomposition. Gärde och Farrokhzad har tidigare samarbeten bakom sig som Farrokhzads debut Vitsvit (2013), Brev till en krigerska (2016) för Sveriges Radio liksom De som sår (2020), ett 11-minuters offentligt ljudverk installerat vid Rosengård Centrum. 2018 satte hon upp Labyrint av Felicia Mulinari på Malmö Stadsteater, som sedan vann pris på Scenkonstgalan 2019. Med Amfi har Saga sedan 2020 satt upp bland annat Terroristens kropp av Christina Ouzounidis, Förlustens rumtid av Balsam Karam samt Svaghetens parti av Felicia Mulinari. 

Amfi (omkring, på många sidor) är en plattform för ny dramatik som utvecklar scenkonsten genom språket. I samarbetet med scenerna vi gästar vill vi verka för en kontinuerlig diskussion kring ny dramatik och scenkonstens former i dialog med vår omvärld. Sedan 2020 har Amfi uppfört nyskrivna pjäser på Malmö konsthall, Studio Biblom-Hjelte, Accelerator, Folkteatern i Göteborg och våra verk har gästat Bergens Dramatikkfestival, DAAD Galerie i Berlin och Malmö Sommarscen.  Amfis projekt genomförs med stöd av Sveriges Kulturråd, Region Skåne, Författarfonden och Konstnärsnämnden.

Konstnärlig ledare Saga Gärde
Producent Gita Mallik
Produktion Malmö konsthall Elina Ersgård
Kommunikation Dorian Rudklint 
Art direction Sepidar Hosseini
Grafisk form Hannah Baklien 

AMFI #5 | MORAL ENLIGT MEDEA AV ATHENA FARROKHZAD

4 juni Daad galerie, Berlin 

Amfi har fått äran att delta vid programmet UNCOMMON GROUNDS, en festival av interdisciplinära möten, vid daad galerie. Amfi gästar med en iscensatt läsning av Farrokhzads pjäs Moral enligt Medea i regi av Saga Gärde. Pjäsen textas till  tyska och engelska.

Läsningen följs av ett samtal mellan Athena Farrokhzad och Asal Dardan, essäist och aktivist. 

Jag är Medea. Jag har dödat mina barn i tusentals år.
Varje kväll gör jag mig redo att upprepa min gärning.
Jag är en grym mor, jag har besudlat människosläktet.
Bara den mor som har dödat sina förstår innebörden av desperation. 

Moral enligt Medea börjar när barnen är döda och dramat är över. Vad har Medea att säga om sin gärning? Vart ska hon ta vägen? I en språklig lek med Medea som litterär gestalt skriver Farrokhzad Medeas försvarstal.

Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad

Tysk översättning Clara Sondermann Engelsk översättning Jennifer Hayashida

Prolog – utdrag ur Medea av Euripides

På scen Shang Imam, Jacqueline Miura, Mattias Lech

Regi Saga Gärde  Ljuddesign David Gülich

Videodesign Thomas Romlöv  Kostymkonsult Mary-Anne Buyondo

Tekniker & programmering  Johan Blixt, Ludvig Uppman

Grafisk form Sepidar Hosseini  Affischfoto Carl Hjelte Föreställningsbilder Per Kristianssen

Porträtt Athena Farrokhzad – Jasper Kettner/Berliner Künstlerprogramm des DAAD

Producent Jennifer Norström

I samtal Athena Farrokhzad & Asal Dardan

daadgalerie, Oranienstraße 161 10967 Berlin Kreuzberg
Fri entré.

Gästspelet görs med stöd av Region Skåne, Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Svenska ambassaden i Berlin.

Athena Farrokhzad
Athena Farrokhzad är poet, dramatiker, översättare och litteraturkritiker. Hon har gett ut tre diktsamlingar och en fjärde, Åsnans år kommer ut i september. Hon har översatt poeter som Adrienne Rich, Audre Lorde, Juliana Spahr och Natalie Diaz till svenska. Hon debuterade med Vitsvit 2013 som getts ut på femton språk. Hon bor för närvarande i Berlin under sitt residens vid DAAD Artists-in-Berlin-programmet. Athena har tidigare skrivit pjäser för Dramaten, Unga Klara, Nationalteatret i Oslo, Sveriges Radio Drama och Backa Teater, där hennes pjäs Krigerska i regi av Saga Gärde hyllats av såväl kritiker som publik.

Asal Dardan
Asal Dardan tilldelades Caroline Schlegel-priset för för sin text Neue Jahre [nyår] och nominerades till German Non-Fiction Award 2021 samt Clemens Brentano-priset 2022 för sin essäsamling Betrachtungen einer Barbarin [Contemplations of a Barbarin]. Efter att ha bott i Sverige i flera år bor hon nu i Berlin. Hon arbetar som frilansskribent för bland annat Zeit Online, Berliner Zeitung och Die Presse.

DAAD
Gästspelet äger rum inom ramen för UNCOMMON GROUNDS, Interdisciplinary Encounters på daadgalerie. Programmet pågår från den 3 juni till den 3 juli 2022. Amfis deltagande görs med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Sveriges Ambassad i Berlin och DAAD Artists- in-Berlin-programmet. För hela programmet läs här.  

Föreställningen hade premiär på Fri scen, Kulturhuset Stadsteatern 28 oktober 2021 och gästade Folkteatern i Göteborg 18-19 februari.

Konstnärligt team: Athena Farrokhzad (dramatiker), Saga Gärde (regissör, bearbetning), Tebogo Monnakgotla (kompositör), Ellen Ruge (ljusdesigner), David Gülich (ljuddesigner), Katrin Brännström (scenograf), Mary-Anne Bouyondo (kostymör), Thomas Romlöv, Agnes Rosenberg (producent).

*

Vill du bli inbjuden till våra föreställningar?  Anmäl dig här.

AMFI #4 | TERRORISTENS KROPP AV CHRISTINA OUZOUNIDIS
Urpremiär Malmö konsthall 5 november

Terroristens kropp är en monolog för två röster i samma kropp. Det är Antigones syskon som talar: Ismene påstår att det är hon som begravt brodern, tvärtemot hur Sofokles drama lästs och lästs igen. Polyneikes är brodern som stred för fel sida i ett krig och som fortsätter att tala efter sin död. De försöker frenetiskt att greppa efter något beständigt, att tala fram det, att frammana det tills det är så tydligt att det går att begrava.

Det var jag, Ismene, som begravde min bror, en mördare, som slöt hans ögon trots varningarna, trots att terroristens kropp blivit utlovad som mat åt de asätande. Det är inte de kvarlämnade som kräver hans uthackade ögon som hämnd, det är aldrig de, det är alltid någon annan, någon som behöver honom som tecken.

I Christina Ouzounidis drama är språket spelplatsen. Här utspelar sig ett krig mellan det som måste sägas ut och det som inte vill anta en bestämd form. Orden är försök som beväpnar eller avväpnar. I Saga Gärdes regi blir pjäsen ett audiovisuellt verk som vill utmana vårt begär efter enkla narrativ och undersöker hur det ogripbara ska ges form. Med Terroristens kropp fördjupar Amfi sin serie med ny dramatik i samarbete med Malmö Konsthall där föreställningen spelas i pågående utställning. I samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska bjuder vi i samband med föreställningen in till samtal om Ouzounidis författarskap.

Terroristens kropp av Christina Ouzounidis

På scen: Johan Rabaeus, Beri Gerwise 

I samtal: Christina Ouzounidis, Kristina Hagström-Ståhl och Palmer Lydebrant (moderator) 5/11

Regi och komposition: Saga Gärde  Ljuddesign: David Gülich 

Ljusdesign: Ellen Ruge Video: Thomas Romlöv

Programmering: Maja Karlsson Grafisk form: Sepidar Hosseini Fotografi: Carl Hjelte

Press: Anja Zejnilovic  Producent: Chrisoula Faniadis

Föreställningen gavs på Malmö Konsthall 5, 6, 7 november kl 19.00

CHRISTINA OUZOUNIDIS

Christina är en av vårt lands ledande dramatiker, med pjäser som upprört och hänfört såväl publik som kritik. I hennes dramatik finns en bestämd drivkraft mot den avgrund och svindel som döljer sig i själva språket. Hon använder gärna den antika myten som fond: Orestiens Klytaimnestra, Agamemnon och Ifigenia är gestalter med hela traditionens tyngd, men som här kommer att ingå i ett spel med nya regler. Myter tycks leva sitt eget liv inuti sina antika värdkroppar. Repliker motsäger sig, väver in sig i varandra och prövar endera sidan om en klyfta mellan makt och maktlöshet, rätt och fel, »natur« och »onatur«.  Konflikten iscensätts i själva språket. Samlingsvolymen Lögner som utkom på Modernista förlag 2013 innehåller Ordet ~ kött [2007], Lagarna [2007], Heterofil [2008], Naturen, vanorna, tiden, moralen [2009], Vit, rik, fri [2010], Tid för ekot [2011] samt Town Bloody Hall ~ andra akten [2012]. Terroristens kropp utkom på Modernista förslag 2019 och sätts nu upp för första gången.

 Amfi #3 | BALSAM KARAM

“Ibland känns det som om vi begraver våra barn ovanpå varandra, om du förstår vad jag menar? Som om jorden var lager av tid och inte rum, du vet? Som om mitt och min mormors barn ligger jämsides hela tiden, hur långt ifrån varandra de än är.”

I tredje delen av Amfis serie med ny dramatik iscensätts Balsam Karams Förlustens rumtid – ett terapisamtal. Karam vill undersöka vad som är möjligt att säga om intersektionerna mellan förlust, trauma och rasism i ett rum där det till synes är tryggt att säga vad som helst – terapirummet. Genom att upprätta en terapisession i realtid följer vi en mors oförställda resonemang kring förlustens roll i hennes liv där paralleller dras mellan nutid och dåtid, mellan vad som kunde ha varit och katastrofen som ägde rum, mellan rasistisk litteratur och oförmågan att få i sig mat om morgonen.

Balsam debuterade med romanen Händelsehorisonten (Norstedt förlag, 2018), en roman om förtryck, solidaritet, trauma och förlust vilka är teman hon här återkommer till. 

Ett samtal mellan Balsam Karam och Jennifer Hayashida, som hölls den 1 maj 2020, finns att läsa här. 

Förlustens rumtid – ett terapisamtal av Balsam Karam

På scen: Amina Szecsödy  & Sofia Berg-Böhm Regi: Saga Gärde

Sång: Sofia Berg-Böhm Ljuddesign: David Gülich

Foto: Shazi Özdemir Klipp: Saga Gärde

Fotografi: Sandra Åhman, Stockholms Kvinnohistoriska

I samtal: Balsam Karam och Jennifer Hayashida

Webbpremiär 10 maj 2020 kl. 16.00

Amfi #2 | FELICIA MULINARI

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.  

Om det vore en medlemsansökan så vore det till svaghetens parti.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle formuläret fråga mig vad svaghet är.

Om det här vore en medlemsansökan skulle formuläret fråga mig vad svaghet är och hur länge jag varit aktiv i den.  

Om detta vore en medlemsansökan så skulle den fråga mig vad svaghet är.

“Mulinari gir stemme til de som ikke har krefter til å snakke”

“.. filmatiseringen av den svenske poeten Felicia Mulinaris tekst Svaghetens parti utnyttet på en svært vellykket måte musikaliteten i teksten og intimiteten filmmediet kan åpne for gjennom nærbilder.”

– Scenekunst.no, Judith Dybendal

I andra delen i Amfis serie med ny dramatik iscensätts Felicia Mulinari Svaghetens parti. Texten är en lyrisk skildring av smärta och sjukdom där Felicia Mulinari undersöker politiska och existentiella villkor för svaghet och omsorg. Vad innebär det när kroppen är en brist, vilka är alla de kropparna som bär upp en kropp? Omsorg som en smärtsam paradox, skuld är en revolutionär smitta. 

Regi: Saga Gärde På scen: Sandra Medina
Ljuddesign & teknisk rigg: Sibille Attar
I samtal: Felicia Mulinari & Lina Rydén Reynolds, Andrea Malesevic

Föreställning 40 min 

Här kan du läsa ett transkriberat samtal mellan Felicia Mulinari och författaren Lina Rydén Reynols som hölls den 26 mars 2020. 

Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.

Sandra Medina i Svaghetens parti – Fotografi Carl Bagge

 Amfi #1 | LONE ABURAS

Lone Aburas

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR (RÄKENSKAPENS TIMME)

i översättning av Johanne Lykke Holm  

I första delen av tre iscensätts den danska författaren Lone Aburas omtalade bok Det er et jeg der taler (regnskabets time) som serien lånat sitt namn ifrån. Aburas text pekar ut en ny riktning för traditionen av engagerad litteratur – indignerad men inte änglalik med exakta formuleringar som ger utrymme åt både skriande konkreta orättvisor och ambivalensen hos den som på tryggt avstånd pekar ut dem: “Så kom inte här och prata om rabiata referenser och litterärt självmord. Jag försöker egentligen bara väcka något till liv, nu när det provinsiella lugnet till slut också har lämnat mig.”. Efter föreställningen följer ett samtal med Lone Aburas. I Studio Biblom Hjelte leds samtalet av kritikern och essäisten Sara Abdollahi. På Folkteatern samtalar Lone Aburas med Sarah Smith Ogunbona och på Malmö Konsthall leds samtalet av Elisabeth Hjort.

På scen: Shang Imam  Regi: Saga Gärde

 Videodesign & teknisk rigg: Thomas RomlövLjuddesign: David Gülich

Grafisk form: Sepidar Hosseini Producent: Kristian Anshelm, Monika Wade

I samtal: Lone Aburas med Sara Abdollahi (Sthlm), Sarah Smith Ogunbona (Gbg), Elisabeth Hjort (Malmö)

SPELPLAN
Föreställningen gavs söndag 23 februar på Studio Biblom Hjelte i Stockholm, torsdag 27 februari 18.30 Folkteatern i Göteborg samt lördag 29 februari och 1 mars på Malmö Konsthall.

MEDVERKANDE DRAMATIKER

FELICIA MULINARI (f. 1990)
Felicia är poet, dramatiker, kritiker och aktivist. Hon började publicera sin poesi på bloggen Texter om oss och under 2018 debuterade hon som dramatiker med pjäsen Labyrint i Saga Gärde regi på Malmö Stadsteater. I lyriska dialoger mellan en flicka och hennes mormor sätts sätts ett barns frågor om livets slut, tillhörighet och längtan i centrum. Hennes första diktsamling Det som inte kan utplånas utkom under februari 2019 på Albert Bonniers förlag och är en diktsvit sprungen ur en kollektiv erfarenhet av rasism och våld. En stridsskrift där ilskan blandas med sorg, stoltheten med skam, där mödrarnas exil och ömhet omvandlas till barnens gemenskap och kamp.

DIMEN ABDULLA (f. 1984)
Dimen har studerat dramatik vid Stockholms dramatiska högskolas utbildning och debuterade som dramatiker med monologen På alla fyra som uppfördes av Stockholms stadsteater 2014. Hon har även skrivit pjäsen Revolution som uppfördes av Ung scen/öst 2015, samma år som Dimen utsågs till Radioteaterns husdramatiker. Under hösten 2018 spelades hennes pjäs K, en hyllning till Leila K och till alla kvinnor som var före sin tid.

CHRISTINA OUZOUNIDIS (f. 1969)
Christina är en av vårt lands ledande dramatiker, med pjäser som upprört och hänfört såväl publik som kritik. I hennes dramatik finns en bestämd drivkraft mot den avgrund och svindel som döljer sig i själva språket. Hon använder gärna den antika myten som fond: Orestiens Klytaimnestra, Agamemnon och Ifigenia är gestalter med hela traditionens tyngd, men som här kommer att ingå i ett spel med nya regler. Myter tycks leva sitt eget liv inuti sina antika värdkroppar. Repliker motsäger sig, väver in sig i varandra och prövar endera sidan om en klyfta mellan makt och maktlöshet, rätt och fel, »natur« och »onatur«.  Ett krig iscensätts i själva språket. Ett drama gestaltas om de grymma maktlekar språket leker med människan, om det vapen språket är i människors munnar och medvetanden. Samlingsvolymen Lögner innehåller Ordet ~ kött [2007], Lagarna [2007], Heterofil [2008], Naturen, vanorna, tiden, moralen [2009], Vit, rik, fri [2010], Tid för ekot [2011] samt Town Bloody Hall ~ andra akten [2012].