Select Page

  

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR

 

Hur ser den nya dramatiken ut idag? Amfi vill i serien Det är ett jag som talar utveckla och utmana svensk samtidsdramatik och ge utrymme för litterära röster att skriva för scen. Vi har bjudit in tre författare som intresserar sig för litteraturen som intervention och som utmanar konventionella former i sitt skrivande: Lone Aburas, Balsam Karam och  Felicia Mulinari. Genom att utforska nya formspråk på scen och bjuda in till samtal vill Amfi diskutera nya pjästexter utifrån deras litterära värde och dramatiska potential. Serien presenteras på Folkteatern i Göteborg, Konsthallen i Malmö och i Studio Biblom Hjelte i Stockholm. I satsningen ingår även dramatikerna Athena Farrokhzad, Dimen Abdulla och Christina Ouzounidis som presenteras till hösten. 

  

Amfi #2 | FELICIA MULINARI

Svaghetens parti av Felicia Mulinari 

Urpremiär 29 mars (webb)

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.  

Om det vore en medlemsansökan så vore det till svaghetens parti.

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle formuläret fråga mig vad svaghet är.

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.

Om det här vore en medlemsansökan skulle formuläret fråga mig vad svaghet är och hur länge jag varit aktiv i den.  

Tack för att du väntar.

Vi ville inte dö i en sjukhuskö.

Vi ville inte leva i det här livsvillkoret.

Vi vill leva i ett annat livsvillkor.

Och om också det är omöjligt

vill vi leva i det livsvillkor vi har

men med en smak av andra livsvillkor på tungan.

i ett livsvillkor finns det plåster

nog för hålen

i ett livsvillkor finns det funktioner

nog för människorna

Vi vill inte dö i en sjukhuskö men vi träffas i en. 

Kön är på telefon.

Vi kan inte se varandra.

Vi kan inte höra varandra.

Någon har ett nummer kanske är det nummer tjugotvå.

Det finns andra före oss.

Det finns patienter som behöver.

Det finns konkurrenter som tar.

Kön är på telefon.

Vi kan inte röra varandra.

Men stanken av väntan som växer

utan att bli rör oss.

Vår ensamhet är en ordnad fördelning av resurser.

Vår ensamhet är en telefonledning där alla samtal går åt ett håll.

Vi kan inte trycka stjärna för att kopplas till varandra.

Vi är många som behöver.

Det finns andra i kön, före och efter.

Någon får ingenting.

Någon får opiater.

Ingen får handgranater.

Någon får behandling.

Någon får moral.

Ingen får tiden som offrats tillbaks.

Vi är många som behöver.

Det finns andra i kön, före och efter.

Någon får ingenting.

Någon får kapital, ett litet tag.

Någon får en remiss.

Någon får moral.

Ingen får tiden som offrats tillbaks.

Tack för att du väntar.

Vi vill inte dö i en sjukhuskö men vi träffas i en.

Vi kan inte se varandra när vi ringer.

Hur ska vi kunna veta att det finns andra av oss här.

Vi kan inte se varandra och det gör oss modigare.

Vi berättar för ingen om sadistiska läkare och bångstyriga biverkningar.

Ingen vet och ingen hör, vi behöver inte förklara.

Vi behöver inte peka var smärtan är när tröttheten.

Några av oss är rädda för att dö.

Andra av oss är rädda för att leva.  

Vissa av oss är inte rädda, utan trötta. 

Kön är värst för dom trötta,

de somnar i sin väntan och mister sin plats. 

Mister man sitt före hamnar man efter. 

Det finns dom som får ringa tillbaka nästa dag. 

Det finns dom för vilken hela gårdagen är förlorad.  

Tack för att du väntar.

inte resa sig upp

inte flytta på kroppen åt sidan

inte göra plötsliga rörelser som att svara i telefonen instinktivt

inte göra plötsliga rörelser som att i den akuta smärtan försöka härleda dess härkomst med pekfingret

inte ligga ner så länge att ryggen glömmer bort att den är en muskel

inte resa sig upp för drastiskt

inte böja benen så att knäna möter underlivet

inte vila i fosterställning

inte sträcka ut benen så att sträckningen skapar mjuka vibrationer av sinnlighet som omvandlas till ont

inte bli tagen på mjukt av en annan så att mjukheten gör kontrasten till hårdheten till smärta

inte förhårdna

inte brytas

inte böjas

inte vara en negation

inte vara en negation

inte vara en negation

Tack för att du väntar.

tar armarna stöd är det underlivet som skriker

smärtan bultar

delar av smärtan bultar

resterna är ihåliga, skrämmande

böjs magen så bryts den inte

böjs magen så som slag

slagen rinner neråt

låren brinner inne

kalla, isande, bultande

smärtan rinner nerv till nerv

men det rinner inte någonting ur mig

Tack för att du väntar.

det rinner inte någonting ur mig

men sängen rinner ner från armarna

lakanet äter upp all yta

drunknar i rummets aptit

massiva trängande

som är för kvävande utrymme  

det rinner inte lidande ur mig men jag rinner

det rinner inte handling ur mig men jag rinner ut

rinner jag ut som svett eller en särskild form av yrt ljus

rinner jag ut som ingenting

trevande ändrar kroppsdelarna ställning

försöker se vad det är 

som är i vägen för funktionen

försöker se om det kommer någonting 

rinner det något ur skavet

lidande eller handling 

rinnande händer som inte gör 

handlös vrede som inte händer

en liten prick i fittan som är eld  

jag hittar den aldrig

pekar min flickvän dit

kan du se den här smärtpunkten  

det är härifrån ingenting kommer

Tack för att du väntar. 

Jag ligger i en säng som svävar i en rymd av sensibilitet. 

om sängen är huden

hur ska kroppen då kunna lämna den

Jag ligger i bråkiga kroppsdelar men förlamande subjekt. 

huden vrider och vänder sig

men ömsar bara stagnation

Tiden är inte meningslös eller långsam. Den är rund.  

Jag ligger i sängen, i huden, med tyngden på höger sida av kroppen.

Jag ligger i sängen, i huden, med tyngden på vänster sida av kroppen.

Önskar mig tillbaka till den tidigare tyngden.

Det finns en blick ett fönster där med sparvar.  

jag säger att jag längtar ut

jag säger att jag vill vara någonstans, var som helst

jag säger inte att jorden suger mig inåt

Tack för att du väntar.

Vi har ont om tid i en oändlighet.

Vi träffas i ontet men aldrig i oändligheten.

Vi träffas i en kö där vi inte kan se varandra.

Kön blir ett knytkalas utan förmåga men med behov.

Vi har behov av smärtstillande och choklad. 

Vi har behov av folk som kan skriva sjukintyg och flygblad.  

Kön är ett knytkalas utan förmåga men med behov. 

Kön är ett öppet möte som somnar av utmattning av sig själv.

Det är ingen här som vågar säga:

Vi behöver allt utom varandra. 

Det är ingen här som vågar säga:

Vi har ingenting gemensamt utom att vi behöver allt utom varandra.  

Men någon säger:

Vi är en reva och revor spricker. 

Vi är ett hål och hål växer.  

Vi är ingenting, tar över rymden och utrotar den.

Vi träffas i en kö. Det finns andra före och efter oss.

Det finns hierarkier. Det finns köer i köerna.

För att kunna köa måste du ha ett personnummer.

För att få en nummerlapp måste du ha ett lagom leende ett ljust ljuvligt efternamn.

För att kunna köa måste du ha en systerdotter eller en bibliotekarie som hjälper dig att skaffa bankid.

För att få en nummerlapp måste du ha en son som översätter din sorg till här talar vi svenska.

För att kunna köa måste din funktion vara värdig nog för omsorg.

För att få en nummerlapp måste du ha resurser nog att inte förgås när de kallar dig lögnare parasit.

Är man inte vit så kan det vara så att man tror sig stå i en kö för febriga barn, men att det visar sig att kön går till socialen, inte sjukvården så som man trodde.

Är man inte vit så kan det vara så att en sjuksköterska definierar en svimning som kulturellt fenomen och en läkare kategoriserar en död som en olyckshändelse.

Är man inte vit så kan det vara så att de som vårdar din smärta kallas för klan och att de förvägras insläpp för ditt eget bästa.

Men kön är likadan för alla.

Det finns nummer.

Det finns dagar.

Det finns telefoner i dagar.

Det finns inga stjärnor som kan ta oss härifrån.

Det finns inga knappar som kan ta oss till varandra.

Vi träffas i en kö.

Vi träffas i en kö som hade kunnat vara ett öppet möte.

Det är många som inte hittar hit.

Vi har inte ork nog att sakna dom men vi hör deras skrik. 

Vi tar med våra fastrar och bröder.

Vi tar med våra läkare och assistenter.

Vi tar med systrarna, de betalda och obetalda.

De flesta av oss kommer inte in till mötet.

Det var inte en rymlighet byggd för att ingenting skulle passera. 

Det var inte en temporalitet skapad för att ingenting skulle hinna dit.  

Kön är lika för alla.

Vi träffas i ontet.

Vi träffas i skavet.

I skavet säger vi:

det är inte mig det är fel på, det är samhället.

I ontet säger vi:

det är mig det är fel på, gör mig till samma.

Ingenting är otillräckligt.

Vi hade velat säga någonting om ingenting.

En säger att allt har korrumperats.

En säger att situationen är katastrofal men tänk på barnen. 

En säger jag orkar inte mer.

En säger det behövs mer pengar.  

En säger böjs min rygg längre ner så bryts den i sönder som deras.  

Tack för att du väntar.

Panna tunga panna

huvud faller in

i kudden

mjuka mjukhet

drunknar i bomull

Axlarna är spända.

Det går inte att få ner dem även om du plockar äpplen.

Det går inte att mjuka det hårda även om du öppnar munnen i cirkelrörelser.

Brösten svider och dunkar.

Övre magen ilar och kräks.

Pirrningar och stötar i mellangärdet.

Undre magen bultar och krampar.

En märklig spänning på vänster höft som förföljer ryggen

En punkt i fittan som skriker ordlöst.

Svullen röv och benen brinner.

Fötterna tunga av stillhet.

Jaget är frånvänt sitt förfall.

Jaget är sitt fallande som frånvänder sig jaget.

bomull

mjuka bomull

Tack för att du väntar.

Tiden är inte meningslös eller långsam men omöjlig att avskilja  

timmarna hjälper inte

det finns inga skillnader här  

ibland skriker kroppsdelarna

ibland sover kroppsdelarna

i övre magen bubblor som slag

i undre magen brännande bitande

är bubblor och brännande, tid 

kan tiden pågå samtidigt som en kropp

kan inte avskilja människornas natt från min

kan inte avskilja början och slutet av smärtan

det finns ingen fortsättning, ingen kvalitativ rörelse.

det går inte att reducera

till slag

eller kramp

eller brännande blåsor

kroppen är min tid

den rör på sig

jag är stilla men

kroppen rör på sig

ontet flyttar sig

mellan låren och underlivet

mellan magen och överdrivet

Tack för att du väntar.

Vi är ingenting som består av andras något.  

Vi finns för att någon har dragit ut oss ur förlossningskanalen.  

Vi finns för att någon fortsätter att dra i oss och bära.  

Ur sängen och i soffan behöver vi ett stöd, en hand, en axel. 

Till matbordet och medicinskåpet.

Det var en mamma som drog oss tills hon halkade.

Då tog systrarna vid.   

Vi är tyngd för andra att bära.

Om vi inte ber någon gå ut med hunden åt oss känner vi oss som någon en stund.

Vi håller andan i ett ickebedjande.

Men hunden måste gå ut och vi kan inte leda den.

Inandningen blir till ett ljud, vi fortsätter be om tjänster, en till sång, en till massage.  

Vi träffas i en kö och har vi tur är det snart vår tur att tala.

Vi träffas i en kö och vi undrar om vår röst är för hes eller för neutral.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att vi ska försöka att röra på oss, då blommar lederna ut.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att smärtan vi beskriver inte finns.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att smärtan vi beskriver inte finns och att vi därmed inte finns.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att smärtan vi beskriver inte finns och att vi därmed inte finns och att vi genom att inte finnas stjäl tid från de som faktiskt existerar.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att smärtan finns men att det obotbara i oss är som kaviar, något man inte har råd med.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att allt blir bättre med den här tabletten.

Har vi tur kommer någon at svara.

Att arbete hjälper kroppen att minnas vem den egentligen är.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att vi borde skaffa oss en pojkvän eller ett fritidsintresse.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att vi borde ge upp fantasin om att ha en pojkvän eller ett fritidsintresse.

Har vi tur kommer någon at svara.

Att de när de undersökte kroppen råkade vrida den mer skruvad än vad den redan var.

Har vi tur kommer någon att svara.

Jag förstår och ibland är det allt vi behöver.

Har vi tur kommer någon att svara.

Jag förstår och ibland är det otillräckligt immateriellt.

Har vi tur kommer någon att svara.

Att de gärna skulle vilja hjälpa oss men att det är Försäkringskassan som bestämmer.

Har vi tur kommer någon att svara. Har vi tur kommer någon att svara.

Tack för att du väntar. Du har plats… 12 i kön. 

övergödd av socker och händer

i varandras hudar

syster städar kroppen

skrubbar hud

flätar hår

putsar naglar

hand

knä

kläder

duscha

smörja mig

syster dammsuger glömskan

diskar bergen

lägger ögonskugga

på mina lår

Viljandet,

de korta mellanrummen

innan

nästa avsnitt

hur hon förnims

i min ryggvärk

och i det ljumna svävande

mellan sömn och smärta

ett rus

sträcker jag mig upp

mot dig

Tack för att du väntar.

Jag somnar av morfinets suddighet som sjunger.

Jag vaknar och säger till min älskling.

Blanda inte ihop tillståndet med mig.

Blanda inte ihop kroppsdelarna med mig.

Jag ville att hon skulle se att jag är ett vattendrag.  

Jag vill inte reduceras till en förtvinad materia.  

När jag kysser henne flyter jag nästan men smärtan håller fast mig i sanden. 

Det måste vara en handlös vrede. 

Det måste vara fingrar utan fingerfärdighet.  

Det måste vara ett ingenting som söndersliter något.

Men det rinner inte någonting ur mig.   

Tack för att du väntar.

ramlar jag ur sängen kan jag inte resa mig halvvägs till himlarna

ramlar ett barn från min famn kan jag inte lyfta upp det från innanmätet.

lägg inte svaghet i svagheten

snälla lägg svagheten i svagheten och vet att kanske ramlar vi

lägg inte svaghet i svagheten

kanske blir det jag som lägger mig i barnets styrka 

kanske blir det så att barnet inte bär och båda brister

När jag bodde ensam brukade jag få blommor när någon kom.  

Jag dog aldrig men rosorna gjorde det.  

När min älskade kommer hem har hon med sig mat.  

Då börjar dagen och snart är det kväll igen.  

Tack för att du väntar. Du har plats… 12 i kön. 

Vi vill inte dö i en ersättningskö men det är där vi träffas.

Det är en livsaktion och ett terrorattentat. 

Vi tar med oss det svagaste vi har. 

Vi spränger sönder dörren till försäkringskassan.

Vi turas om att sitta upp och ligga ner i dörrkarmen.

Vi behöver inga granater, vi blandar våra olika mediciner och summan av kemin blir till små explosioner.

Vi tar några arbetare som gisslan.

Vi sticker ett hål i vårt gemensamma blödande.

Vi binder fast försäkringskassan i det som blöder i oss.

Någon dör av blodförgiftning.

Någon av oss dör av blodförgiftning.

Någon av dom säger att den är en av oss.

Vi avbryter aktionen, vill inte att blodet ska sprida sig.

Två steg fram, ett steg tillbaka, betyder ingenting när man är ingenting.

Vi löser upp knutarna och gör om dem till röda halsband. 

Vi säger ni har våra hjärtan runt halsen som kedjor som ansvar som drömmar.

Vi vill inte dö i en ersättningskö men det är där vi har vår första konflikt.

En säger: det enda sättet att få dom att se att vi existerar är att göra vårat blod till deras.

En säger: Kollektivisera blodet.

En säger: Privatisera inte svagheten.

En säger: Allt är förlorat,

Men

Allt är inte förlorat

Två steg framåt och ett steg tillbaka betyder ingenting när man är ingenting.

Det finns sparvar och rosor och de som plockar dem.  

Det finns kaffekoppar och värmekuddar och de som värmer dem. 

Det finns materiella förutsättningar för en omsorg utan skuld. 

Det finns något som måste fördelas och befrias.  

Men vi började med att binda något.

Att binda fast våra hjärtan i deras halsar.

Vi vill inte dö i en ersättningskö men det är där vi lär oss nationalekonomi.

Kredit är privatiseringsmedel och skuld socialiseringsmedel. 

Så länge de paras i hemmets våldsamma monogami kan skuld bara föda kredit, begära kredit. 

Och kredit kan bara bli expanderat genom skuld.  

Men skuld är social och kredit är antisocial.  

Skuld är ömsesidig. 

Skuld är ömsesidig men orättvis.  

Skuld rinner i varje riktning, sprider sig, flyr, söker skydd.  

Tack för att du väntar.

Jag vaknar och det är inte vatten i sängen.

Jag kräks men det finns ingen förlösning.

Ingenting kan inte förändras.

När kräket är uppstött är magen lika orolig.

När drömmarna är uppdiktade är hjärtat lika tomt.

När pölen orkar kan den hålla en tanke i handen en i taget.

Händerna kupar sig i vördnad för vattnet.

Men kroppsdelarna är i vägen.

Värmekudden pressas av lårets tyngd.

Bäckenet vrids åt olika håll.

Händerna hamnar i håret.

Allt gör ont.

Jag tänker inte på någonting alls.

min älskling brukade kalla mig för korkskruvskropp

säga att mina delar var som mitt hår

vackert och rörigt

att allt är spiraler i mig

en nerv cirkulerar i en planetarisk ring

så mycket stoft så mycket smärtpunkter

jag ber henne att borsta mig rakare

att sätta upp håret i flätor

jag ber henne att väcka mig

och säga till mig att gå till jobbet

när jag skriker, att det är värt

ingen betalar för korkskruvar

för estetik för fler funktioner

än de världsliga

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.  

Om det vore en medlemsansökan så vore det till svaghetens parti.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle formuläret fråga mig vad svaghet är.

Om det här vore en medlemsansökan skulle formuläret fråga mig vad svaghet är och hur länge jag varit aktiv i den.  

Om detta vore en medlemsansökan så skulle den fråga mig vad svaghet är.

Det skulle inte vara giltigt att med rött bläck ringa in att mina bröst är sagostunder.  

Jag svarar dig svagheten är omsorgsarbetets mervärde.  

Jag vet inte vem som besitter alla miljoner.  

Jag vet att det inte är jag eller du eller våra mödrar.  

Svagheten tvingade mig att röra mig till en bördighet som inte går att rationalisera.  

Kanske är detta en kärlekshistoria om att sjunka ner till det mörkaste av svarta oväxtlighet.

Kanske är detta en medlemsansökan till ett parti vars banderoller ständigt lossnar från pinnarna.

Människor lovar mig att jag inte har skuld, att skulden kommer att betalas.

Det är bara svaghetens parti som lovar mig något vackrare och sannare än återbetalning.

är det svaghet att veta att skulden växer tills den är oigenkännlig, främmande

är svagheten en svart blick av bortvändhet 

är svagheten ett varnande exempel för småflickor

är svagheten en skuld med dålig ränta

är svagheten min älskade moster som dog i styrka

är svagheten den som ber om att låna mer och mer fastän den ännu inte har betalat tillbaka den första insatsen

är svagheten vi som växer upp och ner vänt

är svagheten oss som förlorar en funktion i taget

är svagheten vila, en liten stund, i den skimrande jorden

är svagheten andras arbete för att göra din kropp

är svagheten en omhändertagande och en omhändertagen 

är svagheten barn

är svagheten barn som lämnar de svaga för att växa sig starka

är svagheten att bli äldre men inte starkare

är svagheten att bli större men inte starkare

är svagheten att bli ingenting annat heller

är svagheten ingenting som expanderar och blir till ännu mer intet

är svagheten rättvisa som inte delas på hälften

är svagheten mammorna som vaktade utposten, vi älskar er mer än vad vi är tacksamma

är svagheten systrarna som gick under när de bar oss, vi sörjer er mer än vad vi känner skuld

är svagheten alla som mördats genom passivitet, vi ska hämnas er namnlöshet, vi ska omvandla varje kö till minnesmonument

Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter

finns det något krav för att kunna bli medlem i svaghetens parti

finns det en röd medlemsbok i sammet där man kan klistra in stjärnor 

kan jag klicka stjärna i telefonkön för att ta mig till varandra

i ett samtal finns det plåster

nog för hålen

i ett samtal finns det funktioner

nog för människorna

ingen av oss ville dö i en sjukhuskö

det var inte det vi ville

ingen av oss

i en sjukhuskö

det är någonting som rinner

det är en vattenpöl barnen hoppar stövlarna i

ingen av oss hoppar

vi ville inte dö

vi ville inte leva såhär

vi ville leva

vi ville var hav

ibland ville vi vara pölar

som vi är

tack för att du väntar

TACK FÖR ATT DU VÄNTAR

Tack

för att du väntar

Tack.

*

 Felicia Mulinari
SVAGHETENS PARTI

I andra delen i Amfis serie med ny dramatik iscensätts Felicia Mulinari Svaghetens parti. Texten är en lyrisk skildring av smärta och sjukdom där Felicia Mulinari undersöker politiska och existentiella villkor för svaghet och omsorg. Vad innebär det när kroppen är en brist, vilka är alla de kropparna som bär upp en kropp? Omsorg som en smärtsam paradox, skuld är en revolutionär smitta. 

Nedan följer ett transkriberat samtal mellan Felicia Mulinari och författaren Lina Rydén Reynols som hölls den 26 mars 2020. 

Lina (L):

Titeln Svaghetens parti är förstås dubbeltydig: Att ta parti för något men också som det sägs i pjäsen, att det skulle kunna finnas ett politiskt parti som man skulle kunna ansöka om att med i. Om man ska ta ett helhetsgrepp pjäsen är den ett slags upprop för det som här kallas svaghet, eller för det som inte får finnas, för det som borde finnas men inte har en plats.

Felicia (F):

Jag tror att det som varit intressant för mig att utforskaSom marxist och en person som är i vänsterrörelsen, och i relation till vänsterns historia, tänker jag att styrka har varit ett grundläggande ideal. Jag har problem med det men samtidigt har mycket av den feministiska kritiken av styrka individualiserats och blivit till instagrammemes om att man ska ta hand om sig själv, typ. jag känner mig väldigt kluven, eller nyfiken vad en kollektiv svaghet skulle kunna vara, en organiserad svaghet, en solidarisk svaghet. En svaghet som inte är individuell. Jag tänker väldigt mycket titeln som ett parti, och som kommunist tänker jag mig ett kommunistiskt parti och vad innebär det? De vackra associationer jag har till ett parti är en kollektivitet som organiserar och finns för en i hela ens vardag något sätt och som klart är kämpande. Jag tycker att det hade behövts ett sånt parti!

L:

Ja, jag fattar.

F: Jag tycker också att det är en utmaning att tänka organisering och aktivism och konflikt och kanske till och med våld utifrån svaghet.

L:

Precis, och de frågorna ställs ju också i pjäsen. När jag utifrån pjäsen började fundera vad svaghet är eller kan vara insåg jag att det snabbt blev oerhört abstrakt för mig. Det självklara är att från att svaghet, det är att vara svag, till det vanliga: Det är modigt att våga vara svag, eller att svaghet är en styrka etc. Men att vända det det sättet är ju inte särskilt intressant, för frångår man frågan om svagheten i sig och vad det kan vara.

F:

Som en svaghet som inte är produktiv.

L:

Ja. I pjäsen är det ett jag och ibland ett vi som talar om hur kroppen smärtar, och som publik eller läsare går man verkligen in i det. Det gör ont att se det ett sätt som inte är bildligt, utan verkligen rent fysiskt. Det handlar oerhört mycket om den fysiska smärtan i pjäsen och det är den som kopplas ihop med svaghet. Men när jag ser pjäsen tycker jag också att smärtan helt enkelt är en smärta, den är ju inte i sig en svaghet. Att den blir en svaghet beror omständigheterna runt omkring.

F:

Jag tänker att det är dubbelt, att smärta kan vara både och. Självklart har det att göra med hur samhället är organiserat, till exempel vid vilka tillfällen man tvingas vara svag och när man har rätt att vara svag. Men smärta är också ett villkor, som att inte kunna bära, att inte kunna bära ett barn om man har för ont eller att inte kunna vad som helst, kunna till jobbet. Det är också någon form av svaghet. Jag vill inte säga att allt är utbytbart för kroppen är ett grundvillkor. Men precis som du var inne : Att göra något produktivt av det eller någonting skamfullt av det, det är ett villkor. Det finns alltid ett villkor för liv och kroppen.  Men det är en jättesvår fråga för mig och föreställningen kanske varvar lite mellan att det är kroppen som är ett problem eller föraktet för kroppen.

L:

Ja, för man vill ju inte automatiskt säga att det är svagt att vara sjuk till exempel, men samtidigt är det som du säger, om kroppen är själva villkoret, kanske det visst är helt rimligt att påstå det. Men vilket sätt finns den här svagheten i själva pjäsen, du var inne det lite tidigare, det individuella, det kollektivaÄr det liksom i individens kropp? Är det något som åläggs en individ? Eller är det mer en kollektiv känsla eller något man kollektivt kan arbeta med?

F:

Jag tror att svaghet dels är ett kroppsligt villkor i föreställningen men också en rättighet som berövas människor som inte har rätt att vara svaga. Jag har valt att undersöka det mer än till exempel skam och skuld som också är givna frågor i relation till svaghet. Det hade man kunnat prata jättemycket om.

L:

Pjäsen tar ju upp lite av det men det är ingen grundpelare, uppfattar inte jag det heller.

F:

Men det finns där för att jag tänker att det är en väldigt stor del av vad som är smärta, men också ett system av utbyte av omsorg. Jag tror att svaghet kan skilja en från människor och kan alienera och göra en ensam. Men det som texten något sätt drömmer om är att om vi utgår ifrån att vi alla är beroende av varandra, vilket vi är, kanske svaghet också är någonting som kan skapa kollektivitet, omsorg och ansvar. tänker jag, jag hoppas det! Att vara svag är också ett privilegium som makten har men som väldigt många andra inte har. Det en kamp för att vara svag, svag som att inte behöva arbeta till exempel. Om man är rik är det en självklarhet, men om man är svag har man inte de rättigheterna. Sjuka människor som är ekonomiskt utsatta behöver hela tiden kämpa för att vara svaga i några minuter, för att erkänna att kroppen har en konsekvens. Och det man lär sig där,

arbetsförmedlingen, försäkringskassan, i sjukvården, smärtrehab, i hela systemet, är ju att man kan vara stark nog att stå över sin kropps begränsningar.

L:

Ja, det är det de faktiskt säger att man borde kunna.

F:

Hur mycket smärta man än har kan man övervinna det och det är styrka. Att utforska svaghet är också att utforska kroppen som en faktisk begränsning. Det är en viktig politisk sak att göra för jag tänker att nyliberalismen har ifrågasatt det grundläggande materiella som kroppen är, den här idén om att man kan överkomma sin kropp om man är stark nog.

L:

Ja. Den här pjäsen skriver ju fram en vårdkö, eller en telefonkö. Pjäsen har egentligen ingenting att göra med tillståndet som vi befinner oss i nu med coronaviruset, men sistone har det talats mycket om att vårdplatserna kommer att ta slut. Folk kommer att vänta och det kommer att dödliga konsekvenser ser det ju inte riktigt ut i den här pjäsen men det är ändå att någon är plats 1 i kön och någon är plats 22, till exempel. Jag tycker också att jag har hört och sett folk säga att inför det här viruset är vi alla lika. har jag tänkt: ”Det är vi väl ändå inte?” Naturligtvis är det att någon kommer att lida mer av detta, och det är som alltid den som har minst resurser.

F:

Ja, verkligen.

L:

Jag tänkte också det du sa om ensamheten. I pjäsen finns det ett sjukdomstillstånd som delas, men du skriver: ”Vår ensamhet är en ordnad fördelning av resurser”. Ensamheten verkar vara en stor del av det hela, det är viktigt i pjäsen, kan du säga någonting om det?

F:

Jag lever själv med en sjukdom som ibland är bättre, ibland sämre. För mig är ensamhet något av det mest smärtsamma i relation till smärta. Å ena sidan är det ett slags existentiell ensamhet, att inte kunna dela en kroppslig erfarenhet med någon annan. Men jag tror också att det är en ensamhet som har att göra med att man i världen förstås som, eller känner sig rädd för att vara någon, som är meningslös. När man kommer bort från lönearbetsprincipen känner man sig lätt det sättet och samhället bekräftar det. Den ensamheten tänker jag har med fysisk smärta att göra men jag tror också att den känslan kan delas av människor som osynliggörs i den ekonomi som vi har, till exempel pensionärer, timmisar, människor med prekära anställningar. Det är väl en ensamhet

L:

Men varför är det en ensamhet då? Varför är det inte en kollektiv erfarenhet, eller varför framstår det inte som en kollektiv erfarenhet när det är det? 

F:

Det är en jättebra och svår fråga men ett enkelt svar är att vi politiserar det för lite. Alla

förtryck, precis som sexuellt våld eller vardagsrasism, kan upplevas som väldigt ensamma när man blir utsatt för dem, jobbet eller krogen till exempel, men det finns ett politiskt språk som gör att man känner sig mindre ensam. Och det finns mycket mindre politiskt språk för till exempel erfarenhet av sjukdom men också för till exempel arbetslöshet.  Det finns en ensamhet som har att göra med att det här är en kategori av människor som inte är relevanta för politik. Men jag tänker också att det finns en ensamhet som har att göra med att man kommer in i en annan tidsrytm än resten av samhället. Om man inte passar in i rytmen och samhällsekonomin blir man ganska snabbt en börda, även om ingen upplever en som det och man själv inte tycker det. Man behöver saker vid fel tidpunkt och det tänker jag är en smärtsam känsla att ha, och det kan man känna lika mycket som till exempel pensionär eller arbetslös olika sätt.

L:

I pjäsen är det tydligt att det är en viss sjukdom som delas av jaget och viet. Det sägs ju inte vilken sjukdom det är men jag läser det som något som liknar endometrios. Är det viktigt i pjäsen att det är just det sjukdomstillståndet?

F:

Ja, det är det väl, för att det har blivit . Det var liksom inte viktigt för det jag ville utforska politiskt, egentligen. Däremot är det kanske att när jag skriver poetiska bilder inspireras jag av de kunskaper och erfarenheter jag själv har. Men jag kanske ville undvika att göra en föreställning om endometrios? För mig är det viktiga att det är en föreställning om svaghet, sjukdom och organisering. Det finns en utmaning i hur media fetischerar. Det som händer när sjuka inte får vara med och bestämma över samhället är att det finns väldigt lite utrymme och att det blir som en konkurrenssituation mellan olika patienter, patientföreningar, sjukdomsinrättningar och vittnesmål. Var tredje år plockar media upp någon sjukdom som uppmärksammas för att det tidigare varit tyst om den, men det finns också en fetischering kring det som lägger till ytterligare konkurrens istället för att ta upp de grundläggande problemen med sjukvården och samhället. Jag tycker klart att det är viktigt att prata om varje specifik erfarenhet, det är inte det, men jag tycker att det finns ett problem i hur det pratas om sjukdomar idag. Det handlar mycket om ett särskiljande där man ska bli erkänd. För att som sjuk bli erkänd som en person som har rättigheter måste man säga att man har det värre än alla andra. Det är ju kapitalismen fungerar, men det är väldigt fruktansvärt.

L:

Det är också paradoxalt, för i just det läget skulle man behöva vara ännu svagare än vad man är, eller till och med svagast, för att bli sedd eller sina rättigheter tillgodosedda, till skillnad från hur man annars egentligen inte får vara svag överhuvudtaget. Det är två extremer.

F:

Mm, alla som träffat en läkare eller varit hos försäkringskassan känner till den här sjuka psykologin när man sitter och pendlar mellan att försöka se redig ut i sina kläder att man inte verkar vara en apatisk och svag person och att visa hur ont man har men inte gråta för verkar man hysterisk. Balansen mellan att vara svag men egentligen stark, det är helt enkelt man ska vara för att sälja sig, vilket är omöjligt att klara av för den finns inte.

L:

Just det. Det är en rad i pjäsen som jag tycker är otroligt vacker och samtidigt intressant och skarp: ”Svagheten är omsorgsarbetets mervärde”. Kan du säga någonting mer om det?

F:

Jag tänker att å ena sidan är svaghet ett materiellt tillstånd, ett fysiskt tillstånd, men jag tänker också att det är en process som skapas när man har privilegiet att omsorgsarbete.

L:

Ja!

F:

Det som skapas när någon tar hand om någon är svaghet, och när någon inte tar hand om någon får man inte vara svag.

L:

Nej, har man inte möjligheten.

F:

Nej, och det är samma sak med barn. Att svarta barn kodas som vuxna tidigt grund av rasismen, är att ta ifrån dem privilegiet som svaghet är, för att kunna göra våld mot dem ett sätt som man inte ”ska” göra mot svaga personersom till exempel barn. jag tänker att omsorgsarbete och erkännande är en arbetsprocess som skapar svaghet, helt enkelt.

L:

Det tycker jag är jätteintressant. Det är också bra att de här två sidorna får finnas samtidigt i pjäsen, dels att svaghet är någonting som rent faktiskt existerar, kroppsligt, materiellt eller hur man nu ska uttrycka det, men också att det är något som inte alla har råd eller möjlighet att vara, att det är något som skapas för vissa.

F:

Vad fint. En sak som jag också är intresserad av är något som dels är politiskt men främst existientiellt: vad det är att bli omhändertagen. Det kan vara ett privilegium men det kan också vara nedvärderande, både att bli omhändertagen av vården men också av människor man älskar.

L:

Javisst, verkligen.

F:

Svaghet skapas i omhändertagandet gott och ont, liksom. Och i ett annat samhälle kanske det kunnat vara bara gott, haha. Privilegiet att vara svag gör ju också att man inte ses som ett subjekt och inte får ha ansvar eller makt över sitt liv. Det finns en dubbelhet där som är väldigt svår. Men jag är intresserad av att tänka världen bortom autonoma subjekt. Idén om det autonoma subjektet är alltid något sätt exploaterat av andra. Om vi går tillbaka till det vi snackade om i början: Vänsterrörelsen, den antirasistiska rörelsen, den feministiska rörelsen bygger väldigt mycket drömmen om att vara ett autonomt subjekt

Där tänker jag att vi borde inspireras av de produktiva samtal som har funnits i funkisoch criprörelsen kring relationen mellan människa, kamp och subjektskap. Det finns en konflikt ska man kämpa för att vara fri och autonom som möjligt eller ska vi kämpa för att erkänna hur ofria vi alla är, och erkänna att vi alla är beroende av varandra? Jag tycker inte att det finns något lätt svar. Det finns också väldigt mycket njutning i att bli behandlad som ett subjekt i dagen samhälle.

L:

Ja, det är ofrånkomligt.

F:

Att säga ”Vi är alla egentligen beroende av varandra något slags existensiell nivå”, det betyder lite när man upplever att man inte har makt över sitt liv. Det handlar ju också om att det finns makt och hierarkier i beroendet.

L:

Ja, man kanske inte begära att någon som lever i det här samhället ska vara tvungen att se förbi det egna subjektet eftersom det antagligen skulle kräva många uppoffringarEn sak som sägs i pjäsen är: ”Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter”. Jag funderade att när man ser den här pjäsen uppfattar man den som en monolog, eller det är ju den är tänkt att spelas, kanske, med en enda skådespelare. Men det är ju inte en ensam text, den innefattar både ett jag och ett vi. Om det här skulle vara en bok istället skulle man absolut inte kalla det för en monolog för blir det väldigt tydligt att det finns flera olika röster i texten. Hur ser du pjäsens olika röster?

F:

Vi arbetar ju med att å ena sidan skapa en sida av isolering och ensamhet och å andra sidan skapa en berättelse eller en fantasi om gemenskap. Och hur ska det ihop? Jag tänkte att man kanske inte vet om viet finns eller inte finns. Om det är en dröm eller en galenskap som något sätt kommer från att vara ensam eller om det helt enkelt är en väldigt realistisk utopi.

L:

Finns det någon skillnad mellan jaget och viet i pjäsen?

F:

Jag tänker att viet har fler olika utsagor och förflyttar sig mer. Både utsagor om till exempel att kroppen är problemet och att samhället är problemet, viet tycker olika. Inom viet finns också konkreta samtal kring rasism i vården. Viet arbetar mer med utsagor och rörlighet medan jaget kanske inte har ett sådant språk, utan snarare är. Jaget gör eller säger inte utan bara är.

L:

Om vi tar utgångspunkt i det här som du skriver: ”För att kunna köa måste din funktion vara värdig nog för omsorg”. Det har vi pratat en del om nu. Att vissa har möjlighet att det, det är inte något naturligt eller automatiskt, vi är som sagt inte lika inför sjukdom eller vården.

F:

För mig är det viktigt att i texten också erkänna skillnaden mellan att vara sjuk och att vara en kropp som utmanar funktionsmaktsordningen. När det gäller personer som är sjuka finns det något slags idé om att de egentligen är fungerande och normativa kroppar. Det finns också en tidsaspekt där man med till exempel endometrios kan vara en fungerande och normativ kropp en del stor del av tiden. Människor som utmanar funktionsmaktsordningen ett annat sätt drabbas ju mycket mer våldsamt av svaghetsförakt av sjukvården men också av fascismen i och med idén om att man aldrig kan bli bra, alltså idén om att man aldrig kan bli mänsklig. Om det inte finns en möjlighet att någon gång bli en normativ kropp har man mycket mindre rätt till omsorg. Apropå corona finns det kroppar som utmanar funktionsnormer och normer kring temporalitet och produktivitet, alltså multisjuka och gamla, och därför är det kroppar som väldigt snabbt räknas som att de kan dö, som att det är mer okej om dessa människor dör.

L:

Därför tänker jag också att det är viktigt i pjäsen att det är ett kroniskt tillstånd som skrivs fram. Ett tillstånd som inte anses vara något som till exempel vården kan förbättra.

F:

Ja, där tror jag att man har väldigt olika erfarenheter. Går man till vården för att man har till exempel lunginflammation tänker jag att man oftast får jättebra hjälp, beroende vem man är, klart. Men att vara i en vårdapparat och att vara en kropp som inte lyder vårdapparaten, kommer mycket mer repression från vården in, och uppgivenhet och ilska.

L:

Just det. Det är mycket som kommit upp just nu i och med coronaviruset som jag förstås har tänkt i relation till den här pjäsen. Som att när vi fick veta att en stor andel av dem som har dött i coronaviruset i Sverige har varit av somalisk härkomst talades det i media först och främst om de här personernas ursprung och kultur. Rasismen är stark att en journalist inte kan skriva om klasskillnader, om de här människornas ekonomiska situation, deras arbetssituation, deras boendesituation, som ju är väldigt rimliga orsaker till varför någon blir sjuk och någon annan inte. Det tydliggör en rasism som kanske annars inte är tydlig för mig som personligen inte drabbas av rasism, och jag chockas av det, trots att jag förstås är medveten om att det här händer hela tiden.

F:

En sak som är nedtystad i Sverige och som inte heller vänstern eller arbetarrörelsen pratar om är den strukturella rasismen som finns i vården. Jag kan inte prata om enskilda fall men vi vet ju att till exempel afrofobi gör att folk behandlas sämre och får mindre tillgång till vårdens resurser. I Sverige finns ett sådant förnekande av rasism att det knappt finns någon bra forskning det här men i de länder där det finns forskning vet vi att det är såhär. Det finns jättemånga vittnesmål och människor som har erfarenheter av det här. För inte längesedan var det en kvinna som dog under förlossning trots att hon hade kommunicerat att hon behövde kejsarsnitt. Hon var nyanländ till Sverige och trots att det fanns papper att hon behövde kejsarsnitt trodde inte vården henne. En likadan inställning ligger till grund för det vi fått höra om vårdpersonal som ansåg att det var ett kulturellt fenomen att svimma. Jag är väldigt arg över det här för den strukturella rasismen är en fara för våra liv. Feminister har varit mycket bättre att lyfta vårdfrågor eller snarare fått mycket mer uppmärksamhet, vilket innebär att det finns ett erkännande av att till exempel förlossningsskador inte tas allvar eller åtminstone en debatt kring det. Men fort man börjar prata om rasism i vården kommer det alltid tillbaka till att ”läkare och sjuksköterskor är inte rasister”. Det blir en personlig anklagelse mot folk som jobbar i vården istället för att visa att det här är ett strukturellt fenomen som allt annat i samhället. jag tänker att det finns ett enormt behov av att lyfta det här, lyfta att offentlig sektor är grundläggande men att det här problemet är en fara för våra liv. Vi behöver stärka offentlig sektor men samtidigt erkänna att det finns jättemycket strukturell rasism där, och klassförakt och kvinnohat och allt möjligt som gör att människor inte behandlas lika. Sociala rörelser måste erkänna att även offentlig sektor utövar förtryck och ibland våld. Vi har haft tvångssterilisering av transpersoner och ändå framstår det som sjukvården är liksom gulligull. Det kan vara svårt för vänstermänniskor att prata om för att vi samtidigt är i ett läge vi måste försvara den offentliga vården från riskkapitalet och jag är jätterädd för vad som kommer hända och vad som redan händer, vilket är väldigt tydligt om man redan är sjuk, när vården urholkas och privatiseras. Men det faktum att vi kräver offentlig vård kan aldrig oss att inte kritisera den makt som utövas av vården, för vården är också en plats, en institution, som upprätthåller normalitet, som upprätthåller hur man förväntas lönearbeta, som upprätthåller hur man ska reproducera sig, hur man förväntas se utDet finns en väldigt stor makt i det och vi kan inte lämna de frågorna. Det som är fruktansvärt i relation till det du sa om hur överrepresentationen av människor med somaliskt ursprung bland dem som dött av coronaviruset tolkades, är att när det gäller förtryckta grupper ses det alltid som deras eget fel. Det handlar alltid om att man inte tagit hand om sig tillräckligt eller inte tagit ansvar. Judith Butler skriver om sörjbara liv. Det är ungefär samma typ av diskurs kring corona som det är kring unga pojkar som dör grund av vapen, blir skjutna. När de är rasifierade ses de inte som offer för våld utan som ansvariga. Det hör till den här debatten också: Överklassmänniskor som har corona ses som offer medan rasifierad arbetarklass ses som oansvariga smittospridare

L:

Du har sagt många intressanta saker kring detta, tycker jag. Om vi lämnar det lite, och går in en annan sak: att skriva för scenen och att skriva något för att publicera i bokform, till exempel att skriva poesi eftersom du gör även det. Jag tänkte att inom svensk poesi just nu, liksom i din pjäs, finns det ett utbrett användande av anaforer, upprepningar alltså, retoriska grepp som ju kommer från en muntlig tradition där det ska vara enkelt att recitera en text, enkelt att minnas den både för den som lyssnar och den som ska framföra texten. Där tänker jag att poesin idag har en likhet med dramatiken, att den är intresserad av framförandet? 

F:

Precis, nu när du säger det blir det väldigt tydligt att jag inte alls jobbar mycket med anaforer, upprepningar, i min poesi, där satte du fingret någonting! Jag tror att jag i dramatiken har varit mer intresserad av utsagan, helt enkelt. Det är kul att direktheten i dramatiken gör att utsagan inte befinner sig en metanivå, dramatiken har kropp och plats och tilltal som gör att utsagan blir akut. Därför har jag varit mer intresserad av den leken och förändringen i språket utsagans nivå något sätt i dramatik, tror jag, än vad jag varit i poesi. Men delarna om jaget och smärta är ganska mycket som jag brukar skriva poesi det kanske framförallt är kollektivets röst som sticker ut för mig. Och det tycker jag kan vara kul att leka med, att det kan vara ett tal, det kan vara ett manifest, det kan vara ett brev, det kan vara en monolog, det kan vara någonting som inte har hänt än. Det kan vara en återberättelse.

L:

Tänker du dig att man kan agera olika sätt genom poesi och genom dramatik? Är det olika saker?

F:

Åh, stor fråga! Ett enkelt svar är klart att man alltid kan leka och förändra en form det går inte att svara ja den frågan, det går liksom inte att kategorisera vad som är poesi och vad som är dramatik. Men det är också ett tråkigt svar och missar man alla intressanta diskussioner om form, jag vill ändå svara ja och säga att det som har varit spännande med dramatik för mig är att det är kollektivt, det är någonting som görs tillsammans med andra. Och det är något som har en riktning och en kropp. Jag tänker att jag har kämpat rätt mycket i poesin med en förnekelse av kollektivitet, kropp och riktning, att det liksom har funnits enhierarki kanskeeller en norm i poesi som framhäver individualitet.

L:

Jag håller med.

F:

Men som du säger händer ju massa saker i poesin det går inte att prata en kategorisk nivå, utan jag kan förklara vad som varit väldigt roligt för mig att utforska i dramatiken. Jag har jobbat med Saga tidigare, i vår pjäs Labyrint, och skrev vi också tillsammans, vilket var fantastiskt. Men också nu, när Saga är regissör, med Sandra som skådis och Sibylle musik, blir det tydligt att det är ett kollektivt arbete och det tycker jag är väldigt vackert att vara en del av. Och för mig personligen som författare tycker jag också att det gör att man inte fastnar lika mycket i frågor om skam och självhat eftersom det är något man gör tillsammans. Det låter som att jag rackar ner poesin men självklart har poesin en massa saker eller större möjligheter att göra vissa saker som dramatiken inte har. Det kan finnas en viss antihegemonisk potential i poesins möjligheter att inte förhålla sig till förståelighet och narrativ som jag tycker är väldigt vackert och inspirerande. Men jag började skriva dikter väldigt mycket typ en blogg och läste också mycket demonstrationer och i andra sammanhang. jag har alltid skrivit poesi till människor jag älskar eller till någon, liksom, och jag tror att det går att göra det i poesi, men i dramatiken är det en utgångspunkt.

L:

Man kanske skulle kunna tänka sig att en pjäs som handlar om vården, sjukdomstillstånd och svagheten och hur den existerar och tas om hand i vårt samhälle skulle kunna bli väldigt mörk och hård, men skriver ju inte du riktigt. Det ingår något sätt i din praktik, som du nu sa, att skriva till någonting och med någonting. Att någonting ska skapas ur det potentiella mörkret, att det alltid finns ett sådant hopp om en kamp, en kollektivitet, det tycker jag är väldigt tydligt i ditt skrivande.

F:

Det är jättefint att höra det, för det är väldigt viktigt för mig. Därför blev jag chockad nu när jag såg föreställningen och när jag läste om min bok boken är ganska hemsk, eller det finns mycket smärta och sorg i den, och jag tänker också att föreställningen är väldigt sorglig. Men jag tror att jag känner mig väldigt hoppfull när jag skriver, när jag skriver till någon. Och det tänker jag också finns i föreställningen och i texten. I dramatik och poesi måste det alltid finnas en anledning till att man talar och bara det tycker jag är hoppfullt i sig.

Regi: Saga Gärde På scen: Sandra Medina
Ljuddesign & teknisk rigg: Sibille Attar
I samtal: Felicia Mulinari & Lina Rydén Reynolds (26/3 INSTÄLLT,en transkriberad intervju publiceras 29/3), Kristina Hagström-Ståhl (27/3 INSTÄLLT), Andrea Malesevic (29/3 INSTÄLLT)

Föreställning 40 min  Samtal 50 min 

Amfi produceras av Dela Kakan i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Malmö Konsthall, IAC Malmö och Studio Biblom Hjelte i Stockholm. Dela Kakan är en produktionsplattform under konstnärlig ledning av Saga Gärde som arbetar med dokumentära processer, ljudverk och scenkonst och är verksamma i Malmö och Stockholm. Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.

STOCKHOLM
Torsdag 26 mars Studio Biblom Hjelte 18.30 – INSTÄLLT 

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-414141

 

GÖTEBORG
Fredag 27 mars Göteborgs Litteraturhus 18.30 – INSTÄLLT 

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-413652/

 

MALMÖ
Lördag 28 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT 
Söndag 29 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT 

PRESSMEDDELANDE 20 mars 2020
Efter Folkhälsomyndighetens rekommendation att inte resa inom landet och den allmänna risken för smittspridning av Covid-19 har vi beslutat oss för att skjuta fram nästa veckas speldatum och turné för Amfi#2 FELICIA MULINARI. Inställda speldagar: 26/3 Studio Biblom Hjelte, 27/3 Göteborgs Litteraturhus 28-29/3 Malmö Konsthall. Ni som köpt biljetter till dessa datum via Billetto är välkomna att maila  anja@delakakan.se för att göra ett återköp alternativt behålla er biljett till nästa speldatum på respektive scen annonseras.
Vi kommer att spela Svaghetens parti så snart vi har möjlighet att samlas igen och återkommer här och på hemsidan med nya speldatum på Studio Biblom Hjelte, Malmö Konsthall och Göteborgs Litteraturhus. Amfi är även inbjudna till Bergens Dramatikkfestival och Malmö sommarscen för att spela Felicia Mulinaris Svaghetens parti under juli och augusti. Välkomna då! 
 

Press & produktion:

Kristian Jon Anshelm kristian@delakakan.se

Monika Wade monika@delakakan.se

Anja Zejnilovic anja@delakakan.se

 

 

Kommande program:

Amfi #3 | BALSAM KARAM 

 

GÖTEBORG

23 april Folkteatern  18.30

Biljetter: Folkteatern

 

MALMÖ

24 april Potatopotato, Rolfsgatan 5 18.30

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-3-balsam-karam-biljetter-414145

 

STOCKHOLM

26 april Studio Biblom Hjelte 16.00  

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-3-balsam-karam-biljetter-414142

 

 

 Amfi #1 | LONE ABURAS

STOCKHOLM
Söndag 23 februari Studio Biblom Hjelte, Fatbursgatan 2, Stockholm
Begränsat antal platser. Intresseanmälan görs till anja@delakakan.se

 

GÖTEBORG
Torsdag 27 februari 18.30 Folkteatern, Olof Palmes plats
, Göteborg
Biljetter: Folkteatern

 

MALMÖ
Lördag 29 februari Malmö Konsthall 15.00–16.00 (Endast föreställning)
Söndag 1 mars Malmö Konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö 15.00–16.00
Biljetter: Endast förbokade biljetter. Bokas via info.konsthall@malmo.se

 

 

Lone Aburas

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR (RÄKENSKAPENS TIMME)

i översättning av Johanne Lykke Holm  

I första delen av tre iscensätts den danska författaren Lone Aburas omtalade bok Det er et jeg der taler (regnskabets time) som serien lånat sitt namn ifrån. Aburas text pekar ut en ny riktning för traditionen av engagerad litteratur – indignerad men inte änglalik med exakta formuleringar som ger utrymme åt både skriande konkreta orättvisor och ambivalensen hos den som på tryggt avstånd pekar ut dem: “Så kom inte här och prata om rabiata referenser och litterärt självmord. Jag försöker egentligen bara väcka något till liv, nu när det provinsiella lugnet till slut också har lämnat mig.”. Efter föreställningen följer ett samtal med Lone Aburas. I Studio Biblom Hjelte leds samtalet av kritikern och essäisten Sara Abdollahi. På Folkteatern samtalar Lone Aburas med Sarah Smith Ogunbona och på Malmö Konsthall leds samtalet av Elisabeth Hjort.

 

 

På scen: Shang Imam  Regi: Saga Gärde 

 Videodesign & teknisk rigg: Thomas Romlöv Ljuddesign: David Gülich

Grafisk form: Sepidar Hosseini Producent: Kristian Anshelm, Monika Wade

I samtal: Lone Aburas med Sara Abdollahi (Sthlm), Sarah Smith Ogunbona (Gbg), Elisabeth Hjort (Malmö)

 

 

MEDVERKANDE DRAMATIKER

LONE ABURAS (f. 1979)
Aburas debuterade i Danmark med  Føtexsøen (2009). Hennes text Det er et jeg der taler (Regnskabets time) är omnämnd som ett vredestal, en politisk monolog drabbade Danmark 2017 och är översätt till svenska, av Johanne Lykke Holm (Anti förlag, 2017). Boken pekar ut en ny riktning för traditionen av engagerad litteratur – indignerad men inte änglalik med exakta formuleringar som ger utrymme åt både skriande konkreta orättvisor och ambivalensen hos den som på tryggt avstånd pekar ut dem och belönades Montanas Litteraturpris. Under våren 2019 utkom även hennes andra roman Politisk roman på på samma förlag.

BALSAM KARAM (f. 1983)
Balsam arbetar som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek och debuterade med romanen Händelsehorisonten (Norstedt förlag, 2018) som skildrar Milde, en ung kvinna från Utkanterna, en plats bakom bergen där mödrar och döttrar lever utanför samhället. Händelsehorisonten är en djupt existentiell liksom politisk roman om centrum, förtryck solidaritet, trauma och förlust vilka är teman hon återkommer till i sin pjäs Förlustens tidrum.

ATHENA FARROKHZAD (f. 1983)
Athena är poet, dramatiker, översättare, litteraturkritiker och lärare vid Biskops-Arnös författarskola. Hon debuterade som dramatiker på Ung scen öst 2013 med pjäsen Päron. Samma år gav Athena ut diktsamlingen Vitsvit som sedan dess översatts till ett tiotal språk och spridits över världen. Athena har också skrivit pjäserna Torget för Unga Klara, Moral enligt Medea för Oslo Nationaltheatret och Krigerska för Backa teater. Hennes senaste bok är diktsamlingen I rörelse, en samling fristående dikter som rör sig mellan fascismens frammarsch, rytmens räddning och vardagen i förorten. Dikterna är skrivna till och genom de gemenskaper som format hennes liv och dikt. I rörelser mellan individ och kollektiv, mellan tradition och förnyelse, mellan samtidens gravallvar och absurditet föreslår hon en poesi som vill användas utan att göra avkall på komplexitet, som adresserar sorgen över de politiska ordningarna, samtidigt som den ser historiens utkomst som möjlig att ingripa i.

FELICIA MULINARI (f. 1990)
Felicia är poet, dramatiker, kritiker och aktivist. Hon började publicera sin poesi på bloggen Texter om oss och under 2018 debuterade hon som dramatiker med pjäsen Labyrint i Saga Gärde regi på Malmö Stadsteater. I lyriska dialoger mellan en flicka och hennes mormor sätts sätts ett barns frågor om livets slut, tillhörighet och längtan i centrum. Hennes första diktsamling Det som inte kan utplånas utkom under februari 2019 på Albert Bonniers förlag och är en diktsvit sprungen ur en kollektiv erfarenhet av rasism och våld. En stridsskrift där ilskan blandas med sorg, stoltheten med skam, där mödrarnas exil och ömhet omvandlas till barnens gemenskap och kamp.

DIMEN ABDULLA (f. 1984)
Dimen har studerat dramatik vid Stockholms dramatiska högskolas utbildning och debuterade som dramatiker med monologen På alla fyra som uppfördes av Stockholms stadsteater 2014. Hon har även skrivit pjäsen Revolution som uppfördes av Ung scen/öst 2015, samma år som Dimen utsågs till Radioteaterns husdramatiker. Under hösten 2018 spelades hennes pjäs K, en hyllning till Leila K och till alla kvinnor som var före sin tid.

CHRISTINA OUZOUNIDIS (f. 1969)
Christina är en av vårt lands ledande dramatiker, med pjäser som upprört och hänfört såväl publik som kritik. I hennes dramatik finns en bestämd drivkraft mot den avgrund och svindel som döljer sig i själva språket. Hon använder gärna den antika myten som fond: Orestiens Klytaimnestra, Agamemnon och Ifigenia är gestalter med hela traditionens tyngd, men som här kommer att ingå i ett spel med nya regler. Myter tycks leva sitt eget liv inuti sina antika värdkroppar. Repliker motsäger sig, väver in sig i varandra och prövar endera sidan om en klyfta mellan makt och maktlöshet, rätt och fel, »natur« och »onatur«.  Ett krig iscensätts i själva språket. Ett drama gestaltas om de grymma maktlekar språket leker med människan, om det vapen språket är i människors munnar och medvetanden. Samlingsvolymen Lögner innehåller Ordet ~ kött [2007], Lagarna [2007], Heterofil [2008], Naturen, vanorna, tiden, moralen [2009], Vit, rik, fri [2010], Tid för ekot [2011] samt Town Bloody Hall ~ andra akten [2012].