AMFI #2 | Dela kakan

Amfi #2 | FELICIA MULINARI

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR

“Mulinari gir stemme til de som ikke har krefter til å snakke”

“.. filmatiseringen av den svenske poeten Felicia Mulinaris tekst Svaghetens parti utnyttet på en svært vellykket måte musikaliteten i teksten og intimiteten filmmediet kan åpne for gjennom nærbilder.”

– Scenekunst.no, Judith Dybendal

Ur Svaghetens parti av Felicia Mulinari

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.

Om det vore en medlemsansökan så vore det till svaghetens parti.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle formuläret fråga mig vad svaghet är.

Om det här vore en medlemsansökan skulle formuläret fråga mig vad svaghet är och hur länge jag varit aktiv i den.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle den fråga mig vad svaghet är.

Det skulle inte vara giltigt att med rött bläck ringa in att mina bröst är sagostunder.

Jag svarar dig svagheten är omsorgsarbetets mervärde.

Jag vet inte vem som besitter alla miljoner.

Jag vet att det inte är jag eller du eller våra mödrar.

Svagheten tvingade mig att röra mig till en bördighet som inte går att rationalisera.

Kanske är detta en kärlekshistoria om att sjunka ner till det mörkaste av svarta oväxtlighet.

Kanske är detta en medlemsansökan till ett parti vars banderoller ständigt lossnar från pinnarna.

Människor lovar mig att jag inte har skuld, att skulden kommer att betalas.

Det är bara svaghetens parti som lovar mig något vackrare och sannare än återbetalning.

är det svaghet att veta att skulden växer tills den är oigenkännlig, främmande

är svagheten en svart blick av bortvändhet

är svagheten ett varnande exempel för småflickor

är svagheten en skuld med dålig ränta

är svagheten min älskade moster som dog i styrka

är svagheten den som ber om att låna mer och mer fastän den ännu inte har betalat tillbaka den första insatsen

är svagheten vi som växer upp och ner vänt

är svagheten oss som förlorar en funktion i taget

är svagheten vila, en liten stund, i den skimrande jorden

är svagheten andras arbete för att göra din kropp

är svagheten en omhändertagande och en omhändertagen

är svagheten barn

är svagheten barn som lämnar de svaga för att växa sig starka

är svagheten att bli äldre men inte starkare

är svagheten att bli större men inte starkare

är svagheten att bli ingenting annat heller

är svagheten ingenting som expanderar och blir till ännu mer intet

är svagheten rättvisa som inte delas på hälften

är svagheten mammorna som vaktade utposten, vi älskar er mer än vad vi är tacksamma

är svagheten systrarna som gick under när de bar oss, vi sörjer er mer än vad vi känner skuld

är svagheten alla som mördats genom passivitet, vi ska hämnas er namnlöshet, vi ska omvandla varje kö till minnesmonument

Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter

finns det något krav för att kunna bli medlem i svaghetens parti

finns det en röd medlemsbok i sammet där man kan klistra in stjärnor

kan jag klicka stjärna i telefonkön för att ta mig till varandra

i ett samtal finns det plåster

nog för hålen

i ett samtal finns det funktioner

nog för människorna

Felicia Mulinari
SVAGHETENS PARTI

I andra delen i Amfis serie med ny dramatik iscensätts Felicia Mulinari Svaghetens parti. Texten är en lyrisk skildring av smärta och sjukdom där Felicia Mulinari undersöker politiska och existentiella villkor för svaghet och omsorg. Vad innebär det när kroppen är en brist, vilka är alla de kropparna som bär upp en kropp? Omsorg som en smärtsam paradox, skuld är en revolutionär smitta.

Nedan följer ett transkriberat samtal mellan Felicia Mulinari och författaren Lina Rydén Reynols som hölls den 26 mars 2020.

Lina (L):

Titeln Svaghetens parti är förstås dubbeltydig: Att ta parti för något men också som det sägs i pjäsen, att det skulle kunna finnas ett politiskt parti som man skulle kunna ansöka om att gå med i. Om man ska ta ett helhetsgrepp på pjäsen så är den ett slags upprop för det som här kallas svaghet, eller för det som inte får finnas, för det som borde få finnas men inte har en plats.

Felicia (F):

Jag tror att det som varit intressant för mig att utforska… Som marxist och en person som är i vänsterrörelsen, och i relation till vänsterns historia, tänker jag att styrka har varit ett grundläggande ideal. Jag har problem med det men samtidigt har mycket av den feministiska kritiken av styrka individualiserats och blivit till instagrammemes om att man ska ta hand om sig själv, typ. Så jag känner mig väldigt kluven, eller nyfiken på vad en kollektiv svaghet skulle kunna vara, en organiserad svaghet, en solidarisk svaghet. En svaghet som inte är individuell. Jag tänker väldigt mycket på titeln som ett parti, och som kommunist tänker jag mig då ett kommunistiskt parti och vad innebär det? De vackra associationer jag har till ett parti är en kollektivitet som organiserar och finns för en i hela ens vardag på något sätt och som så klart är kämpande. Jag tycker att det hade behövts ett sånt parti!

Ja, jag fattar.

F: Jag tycker också att det är en utmaning att tänka organisering och aktivism och konflikt och kanske till och med våld utifrån svaghet.

Precis, och de frågorna ställs ju också i pjäsen. När jag utifrån pjäsen började fundera på vad svaghet är eller kan vara insåg jag att det snabbt blev oerhört abstrakt för mig. Det självklara är att gå från att svaghet, det är att vara svag, till det vanliga: Det är modigt att våga vara svag, eller att svaghet är en styrka etc. Men att vända på det på det sättet är ju inte särskilt intressant, för då frångår man frågan om svagheten i sig och vad det kan vara.

Som en svaghet som inte är produktiv.

Ja. I pjäsen är det ett jag och ibland ett vi som talar om hur kroppen smärtar, och som publik eller läsare går man verkligen in i det. Det gör ont att se det på ett sätt som inte är bildligt, utan verkligen rent fysiskt. Det handlar oerhört mycket om den fysiska smärtan i pjäsen och det är den som kopplas ihop med svaghet. Men när jag ser pjäsen så tycker jag också att smärtan helt enkelt är en smärta, den är ju inte i sig en svaghet. Att den blir en svaghet beror på omständigheterna runt omkring.

Jag tänker att det är dubbelt, att smärta kan vara både och. Självklart har det att göra med hur samhället är organiserat, till exempel vid vilka tillfällen man tvingas vara svag och när man har rätt att vara svag. Men smärta är också ett villkor, som att inte kunna bära, att inte kunna bära ett barn om man har för ont eller att inte kunna vad som helst, kunna gå till jobbet. Det är också någon form av svaghet. Jag vill inte säga att allt är utbytbart för kroppen är ett grundvillkor. Men precis som du var inne på: Att göra något produktivt av det eller någonting skamfullt av det, det är ett villkor. Det finns alltid ett villkor för liv och kroppen. Men det är en jättesvår fråga för mig och föreställningen kanske varvar lite mellan att det är kroppen som är ett problem eller föraktet för kroppen.

Ja, för man vill ju inte automatiskt säga att det är svagt att vara sjuk till exempel, men samtidigt är det som du säger, om kroppen är själva villkoret, då kanske det visst är helt rimligt att påstå det. Men på vilket sätt finns då den här svagheten i själva pjäsen, du var inne på det lite tidigare, det individuella, det kollektiva… Är det liksom i individens kropp? Är det något som åläggs en individ? Eller är det mer en kollektiv känsla eller något man kollektivt kan arbeta med…?

Jag tror att svaghet dels är ett kroppsligt villkor i föreställningen men också en rättighet som berövas människor som inte har rätt att vara svaga. Jag har valt att undersöka det mer än till exempel skam och skuld som också är givna frågor i relation till svaghet. Det hade man kunnat prata jättemycket om.

Pjäsen tar ju upp lite av det men det är ingen grundpelare, så uppfattar inte jag det heller.

Men det finns där för att jag tänker att det är en väldigt stor del av vad som är smärta, men också ett system av utbyte av omsorg. Jag tror att svaghet kan skilja en från människor och kan alienera och göra en ensam. Men det som texten på något sätt drömmer om är att om vi utgår ifrån att vi alla är beroende av varandra, vilket vi är, då kanske svaghet också är någonting som kan skapa kollektivitet, omsorg och ansvar. Så tänker jag, jag hoppas det! Att vara svag är också ett privilegium som makten har men som väldigt många andra inte har. Det en kamp för att få vara svag, svag som att inte behöva arbeta till exempel. Om man är rik så är det en självklarhet, men om man är svag så har man inte de rättigheterna. Sjuka människor som är ekonomiskt utsatta behöver hela tiden kämpa för att få vara svaga i några minuter, för att få erkänna att kroppen har en konsekvens. Och det man lär sig där, på

arbetsförmedlingen, försäkringskassan, i sjukvården, på smärtrehab, i hela systemet, är ju att man kan vara stark nog att stå över sin kropps begränsningar.

Ja, det är det de faktiskt säger att man borde kunna.

Hur mycket smärta man än har så kan man övervinna det och det är styrka. Att utforska svaghet är också att utforska kroppen som en faktisk begränsning. Det är en viktig politisk sak att göra för jag tänker att nyliberalismen har ifrågasatt det grundläggande materiella som kroppen är, den här idén om att man kan överkomma sin kropp om man är stark nog.

Ja. Den här pjäsen skriver ju fram en vårdkö, eller en telefonkö. Pjäsen har egentligen ingenting att göra med tillståndet som vi befinner oss i nu med coronaviruset, men på sistone har det talats mycket om att vårdplatserna kommer att ta slut. Folk kommer att få vänta och det kommer att få dödliga konsekvenser – så ser det ju inte riktigt ut i den här pjäsen men det är ändå så att någon är på plats 1 i kön och någon är på plats 22, till exempel. Jag tycker också att jag har hört och sett folk säga att inför det här viruset är vi alla lika. Då har jag tänkt: ”Det är vi väl ändå inte?” Naturligtvis är det så att någon kommer att lida mer av detta, och det är som alltid den som har minst resurser.

Ja, verkligen.

Jag tänkte också på det du sa om ensamheten. I pjäsen finns det ett sjukdomstillstånd som delas, men du skriver: ”Vår ensamhet är en ordnad fördelning av resurser”. Ensamheten verkar vara en stor del av det hela, det är viktigt i pjäsen, kan du säga någonting om det?

Jag lever själv med en sjukdom som ibland är bättre, ibland sämre. För mig är ensamhet något av det mest smärtsamma i relation till smärta. Å ena sidan är det ett slags existentiell ensamhet, att inte kunna dela en kroppslig erfarenhet med någon annan. Men jag tror också att det är en ensamhet som har att göra med att man i världen förstås som, eller känner sig rädd för att vara någon, som är meningslös. När man kommer bort från lönearbetsprincipen så känner man sig lätt på det sättet och samhället bekräftar det. Den ensamheten tänker jag har med fysisk smärta att göra men jag tror också att den känslan kan delas av människor som osynliggörs i den ekonomi som vi har, till exempel pensionärer, timmisar, människor med prekära anställningar. Det är väl en ensamhet.

Men varför är det en ensamhet då? Varför är det inte en kollektiv erfarenhet, eller varför framstår det inte som en kollektiv erfarenhet när det är det?

Det är en jättebra och svår fråga men ett enkelt svar är att vi politiserar det för lite. Alla

förtryck, precis som sexuellt våld eller vardagsrasism, kan upplevas som väldigt ensamma när man blir utsatt för dem, på jobbet eller på krogen till exempel, men det finns ett politiskt språk som gör att man känner sig mindre ensam. Och det finns mycket mindre politiskt språk för till exempel erfarenhet av sjukdom men också för till exempel arbetslöshet. Det finns en ensamhet som har att göra med att det här är en kategori av människor som inte är relevanta för politik. Men jag tänker också att det finns en ensamhet som har att göra med att man kommer in i en annan tidsrytm än resten av samhället. Om man inte passar in i rytmen och samhällsekonomin blir man ganska snabbt en börda, även om ingen upplever en som det och man själv inte tycker det. Man behöver saker vid fel tidpunkt och det tänker jag är en smärtsam känsla att ha, och det kan man känna lika mycket som till exempel pensionär eller arbetslös på olika sätt.

I pjäsen är det tydligt att det är en viss sjukdom som delas av jaget och viet. Det sägs ju inte vilken sjukdom det är men jag läser det som något som liknar endometrios. Är det viktigt i pjäsen att det är just det sjukdomstillståndet?

Ja, det är det väl, för att det har blivit så. Det var liksom inte viktigt för det jag ville utforska politiskt, egentligen. Däremot är det kanske så att när jag skriver poetiska bilder så inspireras jag av de kunskaper och erfarenheter jag själv har. Men jag kanske ville undvika att göra en föreställning om endometrios? För mig är det viktiga att det är en föreställning om svaghet, sjukdom och organisering. Det finns en utmaning i hur media fetischerar. Det som händer när sjuka inte får vara med och bestämma över samhället är att det finns väldigt lite utrymme och att det blir som en konkurrenssituation mellan olika patienter, patientföreningar, sjukdomsinrättningar och vittnesmål. Var tredje år plockar media upp någon sjukdom som uppmärksammas för att det tidigare varit tyst om den, men det finns också en fetischering kring det som lägger till ytterligare konkurrens istället för att ta upp de grundläggande problemen med sjukvården och samhället. Jag tycker så klart att det är viktigt att prata om varje specifik erfarenhet, det är inte det, men jag tycker att det finns ett problem i hur det pratas om sjukdomar idag. Det handlar mycket om ett särskiljande där man ska bli erkänd. För att som sjuk bli erkänd som en person som har rättigheter måste man säga att man har det värre än alla andra. Det är ju så kapitalismen fungerar, men det är väldigt fruktansvärt.

Det är också paradoxalt, för i just det läget skulle man behöva vara ännu svagare än vad man är, eller till och med svagast, för att bli sedd eller få sina rättigheter tillgodosedda, till skillnad från hur man annars egentligen inte får vara svag överhuvudtaget. Det är två extremer.

Mm, alla som träffat en läkare eller varit hos försäkringskassan känner till den här sjuka psykologin när man sitter och pendlar mellan att försöka se redig ut i sina kläder så att man inte verkar vara en apatisk och svag person och att visa på hur ont man har men inte gråta för då verkar man hysterisk. Balansen mellan att vara svag men egentligen stark, det är helt enkelt så man ska vara för att sälja sig, vilket är omöjligt att klara av för den finns inte.

Just det. Det är en rad i pjäsen som jag tycker är så otroligt vacker och samtidigt intressant och skarp: ”Svagheten är omsorgsarbetets mervärde”. Kan du säga någonting mer om det?

Jag tänker att å ena sidan är svaghet ett materiellt tillstånd, ett fysiskt tillstånd, men jag tänker också att det är en process som skapas när man har privilegiet att få omsorgsarbete.

Ja!

Det som skapas när någon tar hand om någon är svaghet, och när någon inte tar hand om någon så får man inte vara svag.

Nej, då har man inte möjligheten.

Nej, och det är samma sak med barn. Att svarta barn kodas som vuxna tidigt på grund av rasismen, är att ta ifrån dem privilegiet som svaghet är, för att kunna göra våld mot dem på ett sätt som man inte ”ska” göra mot svaga personer…som till exempel barn. Så jag tänker att omsorgsarbete och erkännande är en arbetsprocess som skapar svaghet, helt enkelt.

Det tycker jag är jätteintressant. Det är också så bra att de här två sidorna får finnas samtidigt i pjäsen, dels att svaghet är någonting som rent faktiskt existerar, kroppsligt, materiellt eller hur man nu ska uttrycka det, men också att det är något som inte alla har råd eller möjlighet att vara, att det är något som skapas för vissa.

Vad fint. En sak som jag också är intresserad av är något som dels är politiskt men främst existientiellt: vad det är att bli omhändertagen. Det kan vara ett privilegium men det kan också vara nedvärderande, både att bli omhändertagen av vården men också av människor man älskar.

Javisst, verkligen.

Svaghet skapas i omhändertagandet på gott och ont, liksom. Och i ett annat samhälle kanske det kunnat vara bara på gott, haha. Privilegiet att vara svag gör ju också att man inte ses som ett subjekt och inte får ha ansvar eller makt över sitt liv. Det finns en dubbelhet där som är väldigt svår. Men jag är intresserad av att tänka på världen bortom autonoma subjekt. Idén om det autonoma subjektet är alltid på något sätt exploaterat av andra. Om vi går tillbaka till det vi snackade om i början: Vänsterrörelsen, den antirasistiska rörelsen, den feministiska rörelsen bygger väldigt mycket på drömmen om att få vara ett autonomt subjekt.

Där tänker jag att vi borde inspireras av de produktiva samtal som har funnits i funkis– och criprörelsen kring relationen mellan människa, kamp och subjektskap. Det finns en konflikt – ska man kämpa för att få vara så fri och autonom som möjligt eller ska vi kämpa för att erkänna hur ofria vi alla är, och erkänna att vi alla är beroende av varandra? Jag tycker inte att det finns något lätt svar. Det finns också väldigt mycket njutning i att bli behandlad som ett subjekt i dagen samhälle.

Ja, det är ofrånkomligt.

Att säga ”Vi är alla egentligen beroende av varandra på något slags existensiell nivå”, det betyder så lite när man upplever att man inte har makt över sitt liv. Det handlar ju också om att det finns makt och hierarkier i beroendet.

Ja, man kanske inte begära att någon som lever i det här samhället ska vara tvungen att se förbi det egna subjektet eftersom det antagligen skulle kräva så många uppoffringar… En sak som sägs i pjäsen är: ”Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter”. Jag funderade på att när man ser den här pjäsen så uppfattar man den som en monolog, eller det är ju så den är tänkt att spelas, kanske, med en enda skådespelare. Men det är ju inte en ensam text, den innefattar både ett jag och ett vi. Om det här skulle vara en bok istället skulle man absolut inte kalla det för en monolog för då blir det väldigt tydligt att det finns flera olika röster i texten. Hur ser du på pjäsens olika röster?

Vi arbetar ju med att å ena sidan skapa en sida av isolering och ensamhet och å andra sidan skapa en berättelse eller en fantasi om gemenskap. Och hur ska det gå ihop? Jag tänkte att man kanske inte vet om viet finns eller inte finns. Om det är en dröm eller en galenskap som på något sätt kommer från att vara ensam eller om det helt enkelt är en väldigt realistisk utopi.

Finns det någon skillnad mellan jaget och viet i pjäsen?

Jag tänker att viet har fler olika utsagor och förflyttar sig mer. Både utsagor om till exempel att kroppen är problemet och att samhället är problemet, viet tycker olika. Inom viet finns också konkreta samtal kring rasism i vården. Viet arbetar mer med utsagor och rörlighet medan jaget kanske inte har ett sådant språk, utan snarare är. Jaget gör eller säger inte utan bara är.

Om vi tar utgångspunkt i det här som du skriver: ”För att kunna köa måste din funktion vara värdig nog för omsorg”. Det har vi pratat en del om nu. Att vissa har möjlighet att få det, det är inte något naturligt eller automatiskt, vi är som sagt inte lika inför sjukdom eller vården.

För mig är det viktigt att i texten också erkänna skillnaden mellan att vara sjuk och att vara en kropp som utmanar funktionsmaktsordningen. När det gäller personer som är sjuka finns det något slags idé om att de egentligen är fungerande och normativa kroppar. Det finns också en tidsaspekt där man med till exempel endometrios kan vara en fungerande och normativ kropp en del stor del av tiden. Människor som utmanar funktionsmaktsordningen på ett annat sätt drabbas ju mycket mer våldsamt av svaghetsförakt av sjukvården men också av fascismen i och med idén om att man aldrig kan bli bra, alltså idén om att man aldrig kan bli mänsklig. Om det inte finns en möjlighet att någon gång bli en normativ kropp så har man mycket mindre rätt till omsorg. Apropå corona så finns det kroppar som utmanar funktionsnormer och normer kring temporalitet och produktivitet, alltså multisjuka och gamla, och därför är det kroppar som väldigt snabbt räknas som att de kan dö, som att det är mer okej om dessa människor dör.

Därför tänker jag också att det är viktigt i pjäsen att det är ett kroniskt tillstånd som skrivs fram. Ett tillstånd som inte anses vara något som till exempel vården kan förbättra.

Ja, där tror jag att man har väldigt olika erfarenheter. Går man till vården för att man har till exempel lunginflammation så tänker jag att man oftast får jättebra hjälp, beroende på vem man är, så klart. Men att vara i en vårdapparat och att vara en kropp som inte lyder vårdapparaten, då kommer mycket mer repression från vården in, och uppgivenhet och ilska.

Just det. Det är så mycket som kommit upp just nu i och med coronaviruset som jag förstås har tänkt på i relation till den här pjäsen. Som att när vi fick veta att en stor andel av dem som har dött i coronaviruset i Sverige har varit av somalisk härkomst så talades det i media först och främst om de här personernas ursprung och kultur. Rasismen är så stark att en journalist inte kan skriva om klasskillnader, om de här människornas ekonomiska situation, deras arbetssituation, deras boendesituation, som ju är väldigt rimliga orsaker till varför någon blir sjuk och någon annan inte. Det tydliggör en rasism som kanske annars inte är tydlig för mig som personligen inte drabbas av rasism, och jag chockas av det, trots att jag förstås är medveten om att det här händer hela tiden.

En sak som är nedtystad i Sverige och som inte heller vänstern eller arbetarrörelsen pratar om är den strukturella rasismen som finns i vården. Jag kan inte prata om enskilda fall men vi vet ju att till exempel afrofobi gör att folk behandlas sämre och får mindre tillgång till vårdens resurser. I Sverige finns ett sådant förnekande av rasism att det knappt finns någon bra forskning på det här men i de länder där det finns forskning så vet vi att det är såhär. Det finns jättemånga vittnesmål och människor som har erfarenheter av det här. För inte så längesedan var det en kvinna som dog under förlossning trots att hon hade kommunicerat att hon behövde kejsarsnitt. Hon var nyanländ till Sverige och trots att det fanns papper på att hon behövde kejsarsnitt trodde inte vården på henne. En likadan inställning ligger till grund för det vi fått höra om vårdpersonal som ansåg att det var ett kulturellt fenomen att svimma. Jag är väldigt arg över det här för den strukturella rasismen är en fara för våra liv. Feminister har varit mycket bättre på att lyfta vårdfrågor eller snarare fått mycket mer uppmärksamhet, vilket innebär att det finns ett erkännande av att till exempel förlossningsskador inte tas på allvar eller åtminstone en debatt kring det. Men så fort man börjar prata om rasism i vården kommer det alltid tillbaka till att ”läkare och sjuksköterskor är inte rasister”. Det blir en personlig anklagelse mot folk som jobbar i vården istället för att visa på att det här är ett strukturellt fenomen som allt annat i samhället. Så jag tänker att det finns ett enormt behov av att lyfta det här, lyfta att offentlig sektor är grundläggande men att det här problemet är en fara för våra liv. Vi behöver stärka offentlig sektor men samtidigt erkänna att det finns jättemycket strukturell rasism där, och klassförakt och kvinnohat och allt möjligt som gör att människor inte behandlas lika. Sociala rörelser måste erkänna att även offentlig sektor utövar förtryck och ibland våld. Vi har haft tvångssterilisering av transpersoner och ändå framstår det som sjukvården är liksom gulligull. Det kan vara svårt för vänstermänniskor att prata om för att vi samtidigt är i ett läge då vi måste försvara den offentliga vården från riskkapitalet och jag är jätterädd för vad som kommer hända och vad som redan händer, vilket är väldigt tydligt om man redan är sjuk, när vården urholkas och privatiseras. Men det faktum att vi kräver offentlig vård kan aldrig få oss att inte kritisera den makt som utövas av vården, för vården är också en plats, en institution, som upprätthåller normalitet, som upprätthåller hur man förväntas lönearbeta, som upprätthåller hur man ska reproducera sig, hur man förväntas se ut… Det finns en väldigt stor makt i det och vi kan inte lämna de frågorna. Det som är fruktansvärt i relation till det du sa om hur överrepresentationen av människor med somaliskt ursprung bland dem som dött av coronaviruset tolkades, är att när det gäller förtryckta grupper ses det alltid som deras eget fel. Det handlar alltid om att man inte tagit hand om sig tillräckligt eller inte tagit ansvar. Judith Butler skriver om sörjbara liv. Det är ungefär samma typ av diskurs kring corona som det är kring unga pojkar som dör på grund av vapen, blir skjutna. När de är rasifierade ses de inte som offer för våld utan som ansvariga. Det hör till den här debatten också: Överklassmänniskor som har corona ses som offer medan rasifierad arbetarklass ses som oansvariga smittospridare.

Du har sagt många intressanta saker kring detta, tycker jag. Om vi lämnar det lite, och går in på en annan sak: att skriva för scenen och att skriva något för att publicera i bokform, till exempel att skriva poesi eftersom du gör även det. Jag tänkte på att inom svensk poesi just nu, liksom i din pjäs, finns det ett utbrett användande av anaforer, upprepningar alltså, retoriska grepp som ju kommer från en muntlig tradition där det ska vara enkelt att recitera en text, enkelt att minnas den både för den som lyssnar och den som ska framföra texten. Där tänker jag att poesin idag har en likhet med dramatiken, att den är intresserad av framförandet?

Precis, nu när du säger det blir det väldigt tydligt att jag inte alls jobbar mycket med anaforer, upprepningar, i min poesi, så där satte du fingret på någonting! Jag tror att jag i dramatiken har varit mer intresserad av utsagan, helt enkelt. Det är kul att direktheten i dramatiken gör att utsagan inte befinner sig på en metanivå, dramatiken har kropp och plats och tilltal som gör att utsagan blir akut. Därför har jag varit mer intresserad av den leken och förändringen i språket på utsagans nivå på något sätt i dramatik, tror jag, än vad jag varit i poesi. Men delarna om jaget och smärta är ganska mycket så som jag brukar skriva poesi så det kanske framförallt är kollektivets röst som sticker ut för mig. Och det tycker jag kan vara kul att leka med, att det kan vara ett tal, det kan vara ett manifest, det kan vara ett brev, det kan vara en monolog, det kan vara någonting som inte har hänt än. Det kan vara en återberättelse.

Tänker du dig att man kan agera på olika sätt genom poesi och genom dramatik? Är det olika saker?

Åh, så stor fråga! Ett enkelt svar är så klart att man alltid kan leka och förändra en form så det går inte att svara ja på den frågan, det går liksom inte att kategorisera vad som är poesi och vad som är dramatik. Men det är också ett tråkigt svar och då missar man alla intressanta diskussioner om form, så jag vill ändå svara ja och säga att det som har varit spännande med dramatik för mig är att det är kollektivt, det är någonting som görs tillsammans med andra. Och det är något som har en riktning och en kropp. Jag tänker att jag har kämpat rätt mycket i poesin med en förnekelse av kollektivitet, kropp och riktning, att det liksom har funnits en…hierarki kanske…eller en norm i poesi som framhäver individualitet.

Jag håller med.

Men som du säger så händer ju massa saker i poesin så det går inte att prata på en så kategorisk nivå, utan jag kan förklara vad som varit väldigt roligt för mig att få utforska i dramatiken. Jag har jobbat med Saga tidigare, i vår pjäs Labyrint, och då skrev vi också tillsammans, vilket var fantastiskt. Men också nu, när Saga är regissör, med Sandra som skådis och Sibylle på musik, blir det så tydligt att det är ett kollektivt arbete och det tycker jag är väldigt vackert att få vara en del av. Och för mig personligen som författare tycker jag också att det gör att man inte fastnar lika mycket i frågor om skam och självhat eftersom det är något man gör tillsammans. Det låter som att jag rackar ner på poesin men självklart har poesin en massa saker eller större möjligheter att göra vissa saker som dramatiken inte har. Det kan finnas en viss antihegemonisk potential i poesins möjligheter att inte förhålla sig till förståelighet och narrativ som jag tycker är väldigt vackert och inspirerande. Men jag började skriva dikter väldigt mycket på typ en blogg och läste också mycket på demonstrationer och i andra sammanhang. Så jag har alltid skrivit poesi till människor jag älskar eller till någon, liksom, och jag tror att det går att göra det i poesi, men i dramatiken är det en utgångspunkt.

Man kanske skulle kunna tänka sig att en pjäs som handlar om vården, sjukdomstillstånd och svagheten och hur den existerar och tas om hand i vårt samhälle skulle kunna bli väldigt mörk och hård, men så skriver ju inte du riktigt. Det ingår på något sätt i din praktik, som du nu sa, att skriva till någonting och med någonting. Att någonting ska skapas ur det potentiella mörkret, att det alltid finns ett sådant hopp om en kamp, en kollektivitet, det tycker jag är väldigt tydligt i ditt skrivande.

Det är jättefint att höra det, för det är väldigt viktigt för mig. Därför blev jag så chockad nu när jag såg föreställningen och när jag läste om min bok – boken är ganska hemsk, eller det finns mycket smärta och sorg i den, och jag tänker också att föreställningen är väldigt sorglig. Men jag tror att jag känner mig väldigt hoppfull när jag skriver, när jag skriver till någon. Och det tänker jag också finns i föreställningen och i texten. I dramatik och poesi måste det alltid finnas en anledning till att man talar och bara det tycker jag är hoppfullt i sig.

Regi: Saga Gärde På scen: Sandra Medina
Ljuddesign & teknisk rigg: Sibille Attar
I samtal: Felicia Mulinari & Lina Rydén Reynolds (26/3 INSTÄLLT,en transkriberad intervju publiceras 29/3), Kristina Hagström-Ståhl (27/3 INSTÄLLT), Andrea Malesevic (29/3 INSTÄLLT)

Föreställning 40 min Samtal 50 min

Amfi produceras av Dela Kakan i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Malmö Konsthall, IAC Malmö och Studio Biblom Hjelte i Stockholm. Dela Kakan är en produktionsplattform under konstnärlig ledning av Saga Gärde som arbetar med dokumentära processer, ljudverk och scenkonst och är verksamma i Malmö och Stockholm. Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.

STOCKHOLM
Torsdag 26 mars Studio Biblom Hjelte 18.30 – INSTÄLLT

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-414141

GÖTEBORG
Fredag 27 mars Göteborgs Litteraturhus 18.30 – INSTÄLLT

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-413652/

MALMÖ
Lördag 28 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT
Söndag 29 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT

PRESSMEDDELANDE 20 mars 2020

Efter Folkhälsomyndighetens rekommendation att inte resa inom landet och den allmänna risken för smittspridning av Covid-19 har vi beslutat oss för att skjuta fram nästa veckas speldatum och turné för Amfi#2 FELICIA MULINARI. Inställda speldagar: 26/3 Studio Biblom Hjelte, 27/3 Göteborgs Litteraturhus 28-29/3 Malmö Konsthall. Ni som köpt biljetter till dessa datum via Billetto är välkomna att maila anja@delakakan.se för att göra ett återköp alternativt behålla er biljett till nästa speldatum på respektive scen annonseras.

Vi kommer att spela Svaghetens parti så snart vi har möjlighet att samlas igen och återkommer här och på hemsidan med nya speldatum på Studio Biblom Hjelte, Malmö Konsthall och Göteborgs Litteraturhus. Amfi är även inbjudna till Bergens Dramatikkfestival och Malmö sommarscen för att spela Felicia Mulinaris Svaghetens parti under juli och augusti. Välkomna då!