Select Page

AMFI #4 | TERRORISTENS KROPP AV CHRISTINA OUZOUNIDIS
Urpremiär Malmö konsthall 5 november

Terroristens kropp är en monolog för två röster i samma kropp. Det är Antigones syskon som talar: Ismene påstår att det är hon som begravt brodern, tvärtemot hur Sofokles drama lästs och lästs igen. Polyneikes är brodern som stred för fel sida i ett krig och som fortsätter att tala efter sin död. De försöker frenetiskt att greppa efter något beständigt, att tala fram det, att frammana det tills det är så tydligt att det går att begrava.

Det var jag, Ismene, som begravde min bror, en mördare, som slöt hans ögon trots varningarna, trots att terroristens kropp blivit utlovad som mat åt de asätande. Det är inte de kvarlämnade som kräver hans uthackade ögon som hämnd, det är aldrig de, det är alltid någon annan, någon som behöver honom som tecken.

I Christina Ouzounidis drama är språket spelplatsen. Här utspelar sig ett krig mellan det som måste sägas ut och det som inte vill anta en bestämd form. Orden är försök som beväpnar eller avväpnar. I Saga Gärdes regi blir pjäsen ett audiovisuellt verk som vill utmana vårt begär efter enkla narrativ och undersöker hur det ogripbara ska ges form. Med Terroristens kropp fördjupar Amfi sin serie med ny dramatik i samarbete med Malmö Konsthall där föreställningen spelas i pågående utställning. I samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska bjuder vi i samband med föreställningen in till samtal om Ouzounidis författarskap.

Terroristens kropp av Christina Ouzounidis

På scen: Johan Rabaeus, Beri Gerwise 

I samtal: Christina Ouzounidis, Kristina Hagström-Ståhl och Palmer Lydebrant (moderator) 5/11

Regi och komposition: Saga Gärde  Ljuddesign: David Gülich 

Ljusdesign: Ellen Ruge Video: Thomas Romlöv

Programmering: Maja Karlsson Grafisk form: Sepidar Hosseini Fotografi: Carl Hjelte

Press: Anja Zejnilovic  Producent: Chrisoula Faniadis

Föreställningen ges på Malmö Konsthall 5, 6, 7 november kl 19.00

5/11 hålls ett samtal med Christina Ouzounidis och Stockholm Kvinnohistoriska innan föreställningen kl. 18.15

Biljetter:

Fri entré. Endast 50 personer per föreställning. Plats bokas via Billetto: https://billetto.se/users/amfi.

Teatersupé på restaurang SMAK kan bokas i anslutning till föreställningen, boka bord på info@restaurangsmak.se. Märk mejlet ”Teatersupé” och skriv vilket datum det gäller. Á la carte med kött-, fisk- och vegetariskt alternativ.

Vill du bli inbjuden till våra föreställningar?  anmäl dig här.

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och publiken ges möjlighet att hålla avstånd innan, under och efter arrangemanget. Föreställningen turnerar och fler speldatum meddelas efterhand.

CHRISTINA OUZOUNIDIS

Christina är en av vårt lands ledande dramatiker, med pjäser som upprört och hänfört såväl publik som kritik. I hennes dramatik finns en bestämd drivkraft mot den avgrund och svindel som döljer sig i själva språket. Hon använder gärna den antika myten som fond: Orestiens Klytaimnestra, Agamemnon och Ifigenia är gestalter med hela traditionens tyngd, men som här kommer att ingå i ett spel med nya regler. Myter tycks leva sitt eget liv inuti sina antika värdkroppar. Repliker motsäger sig, väver in sig i varandra och prövar endera sidan om en klyfta mellan makt och maktlöshet, rätt och fel, »natur« och »onatur«.  Konflikten iscensätts i själva språket. Samlingsvolymen Lögner som utkom på Modernista förlag 2013 innehåller Ordet ~ kött [2007], Lagarna [2007], Heterofil [2008], Naturen, vanorna, tiden, moralen [2009], Vit, rik, fri [2010], Tid för ekot [2011] samt Town Bloody Hall ~ andra akten [2012]. Terroristens kropp utkom på Modernista förslag 2019 och sätts nu upp för första gången.

HÖSTEN 2020

 Amfi #3 | BALSAM KARAM
1, 2 OKTOBER 18.30 FÖRLUSTENS RUMTID
ACCELERATOR, STOCKHOLM

Amfi #2 | FELICIA MULINARI 
10, 11 OKTOBER 15.00 SVAGHETENS PARTI
MALMÖ KONSTHALL, C-SALEN

Amfi #4 | CHRISTINA OUZOUNIDIS 
5, 6, 7 NOVEMBER 19.00 TERRORISTENS KROPP
MALMÖ KONSTHALL

Biljetter bokas på https://billetto.se/users/amfi

 DET ÄR ETT JAG SOM TALAR 

 Amfi #3 | BALSAM KARAM

 

Hur ser den nya dramatiken ut idag? Amfi vill i serien Det är ett jag som talar utveckla och utmana svensk samtidsdramatik och ge utrymme för litterära röster att skriva för scen. Vi har bjudit in tre författare som intresserar sig för litteraturen som intervention och som utmanar konventionella former i sitt skrivande: Lone Aburas, Balsam Karam och  Felicia Mulinari. Genom att utforska nya formspråk på scen och bjuda in till samtal vill Amfi diskutera nya pjästexter utifrån deras litterära värde och dramatiska potential. Serien presenteras på Folkteatern i Göteborg, Konsthallen i Malmö och i Studio Biblom Hjelte i Stockholm. I satsningen ingår även dramatikerna Athena Farrokhzad, Dimen Abdulla och Christina Ouzounidis som presenteras till hösten.  

I tredje delen av Amfis serie med ny dramatik iscensätts Balsam Karams Förlustens rumtid – ett terapisamtal. Karam vill undersöka vad som är möjligt att säga om intersektionerna mellan förlust, trauma och rasism i ett rum där det till synes är tryggt att säga vad som helst – terapirummet. Genom att upprätta en terapisession i realtid följer vi en mors oförställda resonemang kring förlustens roll i hennes liv där paralleller dras mellan nutid och dåtid, mellan vad som kunde ha varit och katastrofen som ägde rum, mellan rasistisk litteratur och oförmågan att få i sig mat om morgonen.

Balsam debuterade med romanen Händelsehorisonten (Norstedt förlag, 2018), en roman om förtryck, solidaritet, trauma och förlust vilka är teman hon här återkommer till. 

“Ibland känns det som om vi begraver våra barn ovanpå varandra, om du förstår vad jag menar? Som om jorden var lager av tid och inte rum, du vet? Som om mitt och min mormors barn ligger jämsides hela tiden, hur långt ifrån varandra de än är.”

Förlustens rumtid – ett terapisamtal av Balsam Karam

På scen: Amina Szecsödy  & Sofia Berg-Böhm Regi: Saga Gärde

Sång: Sofia Berg-Böhm Ljuddesign: David Gülich

Foto: Shazi Özdemir Klipp: Saga Gärde

Fotografi: Sandra Åhman, Stockholms Kvinnohistoriska

I samtal: Balsam Karam och Jennifer Hayashida

Webbpremiär 10 maj kl. 16.00

 

*

 

Ett samtal mellan Balsam Karam och Jennifer Hayashida

1 maj 2020

J:

Jag tänker att inte hela samtalet ska handla om att verket inte gestaltas på en teaterscen, men hur känns det nu när du har sett videon av Förlustens rumtid?

B:

Det känns väldigt speciellt och otroligt fint. Förutom att jag blev väldigt rörd och kände alla möjliga känslor (och att min partner blev otroligt rörd och började gråta) tänkte jag på alla dom här nödvändigheterna som på nåt sätt föll på varandra och gjorde att det här blev en film och inte en föreställning, och hur det till slut blev en jättebra mix utav båda.

Jag tror inte att någon av oss som har jobbat med dramat hade kunnat tänka fram det här resultatet. Om vi hade börjat tänka film från första början, hade vi kanske tänkt mycket mer på ett rum och hur det skulle kunna se ut, och hade det varit en föreställning hade man ju inte kommit så nära Sofia och Amina, deras ansikten och samspel.

I skrift framstod det för mig som att den största frågan, förutom förlusten, var vad som kan sägas i ett sånt här rum och hur maktförhållandet mellan psykologen och Sofias karaktär K1 ser ut. Men nu tycker jag att det Sofia säger framträder mycket mer för mig. Den där initiala konflikten faller tillbaka, vilket är ytterligare en sak jag inte hade kunnat förutspå.

Jag tänkte också på frågor om representation när jag såg den. Jag har skrivit dramat utifrån att K1 och K2 är kurdiska karaktärer, men sättet på vilket Sofia tar med sig sina erfarenheter av den judiska diasporan in i karaktären – inte minst genom sången Mein Rue Plats och hur hon briljerar som sångerska när hon sjunger den – vidgar innebörden av vad solidaritet inom förlusterfarenheten kan vara på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller vågat skriva fram själv. Sången drar en solidaritetslinje mellan två erfarenheter på ett sätt som jag tycker är fantastiskt berikande och stort och trösterikt.

Jag är alltså otroligt nöjd – inte bara för att det blev så bra som det kunde bli, utan för att resultatet verkligen adderade sånt jag inte hade kunnat komma fram till. Sången, det flytande rummet, närheten till ansiktena… Jag kände mig större som konstnär när jag hade sett den.

J:

Ja, just den där närheten till Sofias ansiktsuttryck tycker jag gör att rådbråkandet mellan K1 och K2 framstår i sådan tydlig kontrast mot hur K1 talar med psykologen. Det hade säkert blivit bra på scen, men att höra K2 och se minsta rörelse i Sofias ansikte: det skapar en annan spänning mellan det medvetna och det undermedvetna, tänker jag.

B:

Jo, verkligen. Och jag tycker för en gångs skull verkligen om det här väldigt vita rummet som är som placerat bortanför tid och rum. Vi pratade om vad man kunde ha för rekvisita, att man kunde ha en bokhylla exempelvis, men jag är väldigt glad åt att Saga tog beslutet att inte ha så mycket. Kanske var det ett beslut som togs på grund av tidsbrist eller många andra anledningar, men just det där – när konst och någon sorts nödvändighet sammanfaller och resulterar i något fantastiskt – gör mig så glad. För det är verkligen min känsla inför konst och vad det är – att det till viss del är tanke och till annan del nödvändighet, förutsättningar och alla andra möjliga parametrar man har för sina händer. Samspelet blir dock så mycket mer till slut.

J:

Men som du säger, det vita rummet adderar, det inte tar bort utan det blir så många oväntade uttryck som väcks till liv inuti det här rumslösa rummet. Jag läste det som en insida, eller som insidan av en upplevelse, inte som en gestaltning av upplevelsen. Språket växer fram inifrån upplevelsen. Men en sak som slog mig, och det här är väl lite utav en parentes, men möjligheten som uppstår ur nödvändigheten av att jobba i det här formatet är ju att pjäsen blir tillgänglig utanför Sverige på ett helt annat sätt. Jag tänkte att de här projekten borde översättas så att folk kan se dom utomlands.

B:

Just det, med textning är det verkligen möjligt.

J:

Mmm, och det var inte möjligt förut.

B:

Nej precis, och egentligen är det som om en ny sorts genre uppstår i och med nödvändigheten att spela in såhär. Jag kan inte så mycket om det här, men den här inspelningen är ju varken film eller ett inspelat drama – jag upplever den som en spricka i tiden på nåt sätt. Här går vi in i det här rummet som vi inte vet någonting om, utom vad dom säger och samspelet dom emellan. Den genren – vad den nu är – hade man kunnat göra mycket mer utav, men vi visste ju inte att den skulle uppstå. Nu i efterhand kan vi tänka på allt vi kan göra med genren framöver. Och det tycker jag är så himla häftigt – när konst överskrider vad man själv har kontroll över.

J:

Jag undrar om du vill prata om ditt beslut mellan första och andra utkastet? Hur du tänkte på K1s röst i början och sen beslutet kring att..splittra.

B:

När jag först fick frågan om att skriva drama, tackade jag fort ja utan att veta vad jag skulle skriva om. Jag gör så väldigt ofta nu för tiden och det har mycket med förlusten att göra – att jag liksom säger ja till olika förslag och att jakandet är lika delar mod och dumhet eller en vårdslöshet mot jaget, att jag liksom hoppas på att det ska bli bra till slut men inte heller bryr mig om jag blir skadad på vägen, eftersom jag ändå lever på lånad tid så att säga. Sen var det Saga som undrade om jag inte kunde skriva något om förlusten. Den frågan kom vid rätt tid när jag ändå var redo för att göra det. Jag har pratat mycket om att förlora Havana – det har varit så otroligt viktigt i mitt liv och hade känts konstigt att inte göra det, också om jag har all respekt för folk som inte kan eller vill detsamma i relation till sina förluster. Ju mer jag tänkte på hur jag skulle skriva om förlusten, desto mer kändes det som att enda sättet var i just den här situationen – att förlusten skulle talas om inom ramen för en spricka i tiden, ett sorts utsnitt i realtid som utspelar sig nästan var som helst och när som helst. En terapisession.

För mig var tanken om utsnittet i tiden viktigt eftersom det begränsar vad man kan säga om förlusten och hur den påverkar ett helt liv – den vidrör bara vad man kan säga i det här rummet, vid den här tiden, innan alla måste gå därifrån och fortsätta sina liv. Det är hela grejen med att inte veta någonting om Hiroshima du vet, eller hur ingen idag kan veta hur kriget i Syrien kommer att drabba tre generationer framåt.

Sen tänkte jag att terapirummet var ett sånt rum där det skulle vara tillåtet att säga väldigt mycket och där man slapp vara pedagogisk eller tänka på början och slut, utan kunde hoppa mellan utsagor och uttala drastiska och grova tankar.

Allt det här tänkte jag *skratt* men när jag började skriva var det ändå som att jag chockerandes över att det ändå inte var ett tillåtande rum.

Jag visste ju att terapirummet inte var tillåtande i verkligheten, inte minst utifrån egna och andras erfarenheter av rasism och andra diskrimineringar, men det chockerade mig att jag inte kunde skriva bort det som författare, att jag inte kunde låta Sofias karaktär K1 tala sådär tillåtande ens på papperet. Alla förtryck skulle plötsligt infinna sig, alla strukturer som finns utanför följde med in och det kom av sig själv i skrivandet.

Jag har alltid vetat att man som författare som rasifieras som icke-vit inte är fri att skriva som man vill – att självcensuren, allt man har lärt sig om hur man ska vara som icke-vit och i mitt fall som en mamma som förlorat ett barn gör också en föreställd “frihet” i skrivandet omöjlig. Resultatet blev att första utkastet var ganska kontrollerat – som en sorts kontrollerad ilska och en kontrollerad analys av världen, rasismen och sakernas tillstånd.

Det var under en läsning av utkastet med fantastiska Dimen Abdulla, Sofia och Saga Gärde som Dimen påpekade att det ibland kändes som att K1 pratade med en journalist eller kanske möjligtvis till publiken. Då kunde jag se att så var det – det gjorde hon ju. Det var den sortens kontroll jag hade skrivit in, den sortens solida sköld, just eftersom rummet inte var tryggt.

Då tog jag beslutet att frånta henne den solida skölden och istället ge henne en sköld av spelad osäkerhet, att hon hela tiden skulle låta lite osäker och ofta säga ‘jag vet inte’ eller ‘det är väl såhär kanske’ och sen låta Aminas karaktär vara mindre analyserade och mer direkt, säga sånt som kanske inte alltid kan sägas öppet. Jag ville göra Sofias karaktär skörare på något sätt.

J:

Får jag flika in en sak? För hon blir ju på en och samma gång skörare och starkare.

B:

Hur tänker du starkare?

J:

Just för att den här andra rösten, K2, är så ocensurerad och rak: att K1 inte i samma mening behöver säga det hon vill säga och sedan underminera det, utan att de två rösterna faktiskt samtalar, rådbråkar, med varandra. För mig, när jag ser och lyssnar och läser, blir det en mer realistisk skildring av hur sårbarhet och styrka  brottas.

B:

Ja men för mig med! I det första utkastet var det mer som om någon ville tala någon annan tillrätta på nåt sätt, och den viljan kan jag verkligen känna igen mig i, men det ger så sällan nånting tillbaka.

J:

Precis, och för vems skull? Liksom för vems skull gör man det arbetet, som en rasifierad person? Det är ju inte för en själv *pratar i mun på varandra* som en utför det här översättande arbetet.

B:

Ja men verkligen *suck*. Ibland känner man sig helt nödgad att göra det arbetet, men då kanske resultatet ska vara så som Dimen bland annat föreslog – ännu mera ilska! Då kanske Sofias karaktär hade fått nog efter ett tag, slutat vara pedagogisk och istället ilsknat till. Men det var inte så min text såg ut. Hon fick ju aldrig nog och då kändes det som om jag dränerade henne. Hon fick inte ens vara tyst i det rummet – hon fick inte sluta vara den där pedagogiska, icke-vita personen som ska säga som det är en gång för alla, också i det rum där hon är för att få hjälp och vägledning.

Det var nog det jag ville ge henne, möjligheten att vara tyst, att välja att inte säga allt, att inte i alla lägen vara den där uppbyggliga personen.

Precis som du säger känner jag också att det blev mer realistiskt och närmare vad jag ville nå med första utkastet men inte lyckades göra. Allt tack vare den där fantastiska läsningen. Oftast känner jag att 90% av arbetet man gör har man vänner och kollegor att tacka för.

J: 

Det är en fråga som jag tänkt mycket på i andra sammanhang, att gestalta upplevelsen av att som rasifierad som icke-vit befinna sig i ett institutionellt sammanhang. Och att då göra det på ett sätt som inte förklarar för en person som inte har haft den upplevelsen hur det är, utan där man faktiskt utgår ifrån att ‘nej, men det är inte mitt problem: du får ha den här upplevelsen för att jag säger att det är såhär det är’.

B: 

Ja, och på något vis känner jag att det säger så mycket om samhället att jag ändå var tvungen att gå igenom den första versionen för att komma till den andra, där saker bara får vara. Det där att förklara – vad det än må vara – för en vit majoritet är verkligen någonting som vi fått lära oss. Tacksamt nog kan man alltid redigera bort det.

Frågan är hur länge det ska pågå – vilka saker behöver vi fortsätta förklara och varför? Behöver vi fortfarande förklara varför rasism dödar? Hur länge ska vi argumentera för det när det finns så många exempel idag, inte minst på hur rasism dödar i större grad när en pandemi inträffar? Kan vi inte bara utgå ifrån det i våra texter? Jag är tacksam över att Dimen pekade ut det där för mig, det fanns något i att hon sa ‘prata med en journalist’ som gjorde det så tydligt, eftersom det är en av de gångerna då man verkligen kan behöva censurera sig själv eller vara otroligt pedagogisk.

 

J:

Ja, men också den inlärda förmågan att tala till en normativ vit medelklass, att det är lite underförstått i ordet ‘journalistisk’ att det handlar om vita Sverige?

 

B:

Precis, känslan av att gå igenom den där maskinen som gör allt man säger till något normativt och ‘förståeligt’.

J:

Men det finns också en fantastiskt solidaritet i det, att ha en extern läsare som kan säga sånt till dig…

B:

Ja, verkligen.

J:

Som är villig att stå med dig i den frågan.

B:

Ja, absolut och även om Dimen hade en annan idé om hur texten skulle kunna utvecklas – och som var helt och hållet i linje med hur texten såg ut – fick jag ut så mycket utav hennes läsning inför arbetet med hur texten till slut blev.

J:

En av de saker jag tycker är så politiskt elegant är kopplingarna mellan den individuella och den kollektiva förlusten, utan att göra vare sig den ena eller den andra till en metafor. Kan du prata lite om förhandlingar du har haft kring att ärva så många förluster och att skriva i arvets våldsamhet, att det arvet är ett slags kunskap, en visshet.

 Jag vill också undra lite mer kring valet av det terapeutiska rummet som ju är oerhört intimt på ett sätt, och samtidigt så våldsamt. Du skriver i pjäsen: ‘Jag fattar inte vita personer, och hela besattheten med nakenhet’, som jag tolkar som en sorts känslomässig nakenhet, inte bara bastande. Det får mig att tänka på frågan rasifiering och katarsis: vem är det som längtar efter, eller tror på, katarsis?

B:

Jag har alltid tänkt på solidaritet som ett oerhört viktigt och vägledande ord i det jag skriver och för mig har det handlat om att utgå från det delbara i erfarenheter, situationer och allt annat som man kan gestalta som skrivande. De maktstrukturer och diskrimineringar som människor i olika grad lever under skapar erfarenheter som är delbara många emellan och de erfarenheterna går både att tänka kring politiskt och känna igen sig i rent känslomässigt. Den förenande potentialen i det har varit det jag har försökt peka ut, utan att för den sakens skull reducera alla skillnader som också finns där, samtidigt, hela tiden. För att hitta den där förenande potentialen – som ju har oändliga variationer – kan vissa rum upprättas. I dom kan det förenande få vara om så bara i fem minuter, så att säga – under de fem minutrarna är solidariteten där och det gör något med resten av ens liv, det tror jag verkligen.

På vilken plats och vilken nivå skulle jag och min mormor kunna mötas över erfarenheten att ha förlorat barn, utan att våra andra skillnader och livsvillkor måste suddas ut? Hur kan vi synliggöra varandra i den erfarenheten utan att det betyder att vi ska osynliggöra allt vi inte delar? Rent politiskt har jag en riktning i min solidaritet och vilka jag solidariserar mig med och den riktningen tänker jag är inskriven i själva solidaritetstanken – själva solidaritetstanken är socialistisk. Men solidaritet är också gränsöverskridande på många fler sätt, inte minst över tid och rum och i det som jag och min mormor delar, så att säga.

På samma sätt är också trauma gränsöverskridande. Trauma går i arv, inte bara genom narrativet utan också i generna, och där blir det terapeutiska rummet viktigt som en plats där trauma och solidaritet kan mötas tänker jag. Förlust väcker nånting i en som både går bakåt och framåt. När jag upplevde den här förlusten, kunde jag också känna att jag alltid hade förlorat men inte kunnat se det förrän den här förlusten ägde rum. Jag kunde se att min mamma hade förlorat och att min mormor hade förlorat – jag kunde se att förlusten gick hur långt tillbaka som helst, men också hur det oundvikligen skulle färga framtiden också. Och det hoppades jag på att kunna prata om i terapirummet. Men som sagt – det rummet är inte fritt för vem som helst att säga vad som helst och som en som rasifieras som icke-vit har väldigt mycket varit omöjligt att prata om eller ens uttala. 

J:

Nej, man kan ju inte det. 

*  

Inspelat den 1 maj 2020. Transkriberat av Anja Zejnilovic. 

 

 

Amfi produceras av Dela Kakan i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Malmö Konsthall, IAC Malmö och Studio Biblom Hjelte i Stockholm. Dela Kakan är en produktionsplattform under konstnärlig ledning av Saga Gärde som arbetar med dokumentära processer, ljudverk och scenkonst och är verksamma i Malmö och Stockholm. Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.

Efter Folkhälsomyndighetens rekommendation att inte resa inom landet och att begränsa folksamlingar p.g.a. den allmänna risken för smittspridning av Covid-19 skjuts speldatum och turné fram. Ni är välkomna följa programmet här tills vidare!

  

  

Amfi #2 | FELICIA MULINARI

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR

 

Ur Svaghetens parti av Felicia Mulinari 

Jag vet inte om det här är ett kärleksbrev eller en medlemsansökan.  

Om det vore en medlemsansökan så vore det till svaghetens parti.

Om detta vore en medlemsansökan så skulle formuläret fråga mig vad svaghet är.

Om det här vore en medlemsansökan skulle formuläret fråga mig vad svaghet är och hur länge jag varit aktiv i den.  

Om detta vore en medlemsansökan så skulle den fråga mig vad svaghet är.

Det skulle inte vara giltigt att med rött bläck ringa in att mina bröst är sagostunder.  

Jag svarar dig svagheten är omsorgsarbetets mervärde.  

Jag vet inte vem som besitter alla miljoner.  

Jag vet att det inte är jag eller du eller våra mödrar.  

Svagheten tvingade mig att röra mig till en bördighet som inte går att rationalisera.  

Kanske är detta en kärlekshistoria om att sjunka ner till det mörkaste av svarta oväxtlighet.

Kanske är detta en medlemsansökan till ett parti vars banderoller ständigt lossnar från pinnarna.

Människor lovar mig att jag inte har skuld, att skulden kommer att betalas.

Det är bara svaghetens parti som lovar mig något vackrare och sannare än återbetalning.

är det svaghet att veta att skulden växer tills den är oigenkännlig, främmande

är svagheten en svart blick av bortvändhet 

är svagheten ett varnande exempel för småflickor

är svagheten en skuld med dålig ränta

är svagheten min älskade moster som dog i styrka

är svagheten den som ber om att låna mer och mer fastän den ännu inte har betalat tillbaka den första insatsen

är svagheten vi som växer upp och ner vänt

är svagheten oss som förlorar en funktion i taget

är svagheten vila, en liten stund, i den skimrande jorden

är svagheten andras arbete för att göra din kropp

är svagheten en omhändertagande och en omhändertagen 

är svagheten barn

är svagheten barn som lämnar de svaga för att växa sig starka

är svagheten att bli äldre men inte starkare

är svagheten att bli större men inte starkare

är svagheten att bli ingenting annat heller

är svagheten ingenting som expanderar och blir till ännu mer intet

är svagheten rättvisa som inte delas på hälften

är svagheten mammorna som vaktade utposten, vi älskar er mer än vad vi är tacksamma

är svagheten systrarna som gick under när de bar oss, vi sörjer er mer än vad vi känner skuld

är svagheten alla som mördats genom passivitet, vi ska hämnas er namnlöshet, vi ska omvandla varje kö till minnesmonument

Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter

finns det något krav för att kunna bli medlem i svaghetens parti

finns det en röd medlemsbok i sammet där man kan klistra in stjärnor 

kan jag klicka stjärna i telefonkön för att ta mig till varandra

i ett samtal finns det plåster

nog för hålen

i ett samtal finns det funktioner

nog för människorna

 Felicia Mulinari
SVAGHETENS PARTI

I andra delen i Amfis serie med ny dramatik iscensätts Felicia Mulinari Svaghetens parti. Texten är en lyrisk skildring av smärta och sjukdom där Felicia Mulinari undersöker politiska och existentiella villkor för svaghet och omsorg. Vad innebär det när kroppen är en brist, vilka är alla de kropparna som bär upp en kropp? Omsorg som en smärtsam paradox, skuld är en revolutionär smitta. 

Nedan följer ett transkriberat samtal mellan Felicia Mulinari och författaren Lina Rydén Reynols som hölls den 26 mars 2020. 

Lina (L):

Titeln Svaghetens parti är förstås dubbeltydig: Att ta parti för något men också som det sägs i pjäsen, att det skulle kunna finnas ett politiskt parti som man skulle kunna ansöka om att med i. Om man ska ta ett helhetsgrepp pjäsen är den ett slags upprop för det som här kallas svaghet, eller för det som inte får finnas, för det som borde finnas men inte har en plats.

Felicia (F):

Jag tror att det som varit intressant för mig att utforskaSom marxist och en person som är i vänsterrörelsen, och i relation till vänsterns historia, tänker jag att styrka har varit ett grundläggande ideal. Jag har problem med det men samtidigt har mycket av den feministiska kritiken av styrka individualiserats och blivit till instagrammemes om att man ska ta hand om sig själv, typ. jag känner mig väldigt kluven, eller nyfiken vad en kollektiv svaghet skulle kunna vara, en organiserad svaghet, en solidarisk svaghet. En svaghet som inte är individuell. Jag tänker väldigt mycket titeln som ett parti, och som kommunist tänker jag mig ett kommunistiskt parti och vad innebär det? De vackra associationer jag har till ett parti är en kollektivitet som organiserar och finns för en i hela ens vardag något sätt och som klart är kämpande. Jag tycker att det hade behövts ett sånt parti!

L:

Ja, jag fattar.

F: Jag tycker också att det är en utmaning att tänka organisering och aktivism och konflikt och kanske till och med våld utifrån svaghet.

L:

Precis, och de frågorna ställs ju också i pjäsen. När jag utifrån pjäsen började fundera vad svaghet är eller kan vara insåg jag att det snabbt blev oerhört abstrakt för mig. Det självklara är att från att svaghet, det är att vara svag, till det vanliga: Det är modigt att våga vara svag, eller att svaghet är en styrka etc. Men att vända det det sättet är ju inte särskilt intressant, för frångår man frågan om svagheten i sig och vad det kan vara.

F:

Som en svaghet som inte är produktiv.

L:

Ja. I pjäsen är det ett jag och ibland ett vi som talar om hur kroppen smärtar, och som publik eller läsare går man verkligen in i det. Det gör ont att se det ett sätt som inte är bildligt, utan verkligen rent fysiskt. Det handlar oerhört mycket om den fysiska smärtan i pjäsen och det är den som kopplas ihop med svaghet. Men när jag ser pjäsen tycker jag också att smärtan helt enkelt är en smärta, den är ju inte i sig en svaghet. Att den blir en svaghet beror omständigheterna runt omkring.

F:

Jag tänker att det är dubbelt, att smärta kan vara både och. Självklart har det att göra med hur samhället är organiserat, till exempel vid vilka tillfällen man tvingas vara svag och när man har rätt att vara svag. Men smärta är också ett villkor, som att inte kunna bära, att inte kunna bära ett barn om man har för ont eller att inte kunna vad som helst, kunna till jobbet. Det är också någon form av svaghet. Jag vill inte säga att allt är utbytbart för kroppen är ett grundvillkor. Men precis som du var inne : Att göra något produktivt av det eller någonting skamfullt av det, det är ett villkor. Det finns alltid ett villkor för liv och kroppen.  Men det är en jättesvår fråga för mig och föreställningen kanske varvar lite mellan att det är kroppen som är ett problem eller föraktet för kroppen.

L:

Ja, för man vill ju inte automatiskt säga att det är svagt att vara sjuk till exempel, men samtidigt är det som du säger, om kroppen är själva villkoret, kanske det visst är helt rimligt att påstå det. Men vilket sätt finns den här svagheten i själva pjäsen, du var inne det lite tidigare, det individuella, det kollektivaÄr det liksom i individens kropp? Är det något som åläggs en individ? Eller är det mer en kollektiv känsla eller något man kollektivt kan arbeta med?

F:

Jag tror att svaghet dels är ett kroppsligt villkor i föreställningen men också en rättighet som berövas människor som inte har rätt att vara svaga. Jag har valt att undersöka det mer än till exempel skam och skuld som också är givna frågor i relation till svaghet. Det hade man kunnat prata jättemycket om.

L:

Pjäsen tar ju upp lite av det men det är ingen grundpelare, uppfattar inte jag det heller.

F:

Men det finns där för att jag tänker att det är en väldigt stor del av vad som är smärta, men också ett system av utbyte av omsorg. Jag tror att svaghet kan skilja en från människor och kan alienera och göra en ensam. Men det som texten något sätt drömmer om är att om vi utgår ifrån att vi alla är beroende av varandra, vilket vi är, kanske svaghet också är någonting som kan skapa kollektivitet, omsorg och ansvar. tänker jag, jag hoppas det! Att vara svag är också ett privilegium som makten har men som väldigt många andra inte har. Det en kamp för att vara svag, svag som att inte behöva arbeta till exempel. Om man är rik är det en självklarhet, men om man är svag har man inte de rättigheterna. Sjuka människor som är ekonomiskt utsatta behöver hela tiden kämpa för att vara svaga i några minuter, för att erkänna att kroppen har en konsekvens. Och det man lär sig där,

arbetsförmedlingen, försäkringskassan, i sjukvården, smärtrehab, i hela systemet, är ju att man kan vara stark nog att stå över sin kropps begränsningar.

L:

Ja, det är det de faktiskt säger att man borde kunna.

F:

Hur mycket smärta man än har kan man övervinna det och det är styrka. Att utforska svaghet är också att utforska kroppen som en faktisk begränsning. Det är en viktig politisk sak att göra för jag tänker att nyliberalismen har ifrågasatt det grundläggande materiella som kroppen är, den här idén om att man kan överkomma sin kropp om man är stark nog.

L:

Ja. Den här pjäsen skriver ju fram en vårdkö, eller en telefonkö. Pjäsen har egentligen ingenting att göra med tillståndet som vi befinner oss i nu med coronaviruset, men sistone har det talats mycket om att vårdplatserna kommer att ta slut. Folk kommer att vänta och det kommer att dödliga konsekvenser ser det ju inte riktigt ut i den här pjäsen men det är ändå att någon är plats 1 i kön och någon är plats 22, till exempel. Jag tycker också att jag har hört och sett folk säga att inför det här viruset är vi alla lika. har jag tänkt: ”Det är vi väl ändå inte?” Naturligtvis är det att någon kommer att lida mer av detta, och det är som alltid den som har minst resurser.

F:

Ja, verkligen.

L:

Jag tänkte också det du sa om ensamheten. I pjäsen finns det ett sjukdomstillstånd som delas, men du skriver: ”Vår ensamhet är en ordnad fördelning av resurser”. Ensamheten verkar vara en stor del av det hela, det är viktigt i pjäsen, kan du säga någonting om det?

F:

Jag lever själv med en sjukdom som ibland är bättre, ibland sämre. För mig är ensamhet något av det mest smärtsamma i relation till smärta. Å ena sidan är det ett slags existentiell ensamhet, att inte kunna dela en kroppslig erfarenhet med någon annan. Men jag tror också att det är en ensamhet som har att göra med att man i världen förstås som, eller känner sig rädd för att vara någon, som är meningslös. När man kommer bort från lönearbetsprincipen känner man sig lätt det sättet och samhället bekräftar det. Den ensamheten tänker jag har med fysisk smärta att göra men jag tror också att den känslan kan delas av människor som osynliggörs i den ekonomi som vi har, till exempel pensionärer, timmisar, människor med prekära anställningar. Det är väl en ensamhet

L:

Men varför är det en ensamhet då? Varför är det inte en kollektiv erfarenhet, eller varför framstår det inte som en kollektiv erfarenhet när det är det? 

F:

Det är en jättebra och svår fråga men ett enkelt svar är att vi politiserar det för lite. Alla

förtryck, precis som sexuellt våld eller vardagsrasism, kan upplevas som väldigt ensamma när man blir utsatt för dem, jobbet eller krogen till exempel, men det finns ett politiskt språk som gör att man känner sig mindre ensam. Och det finns mycket mindre politiskt språk för till exempel erfarenhet av sjukdom men också för till exempel arbetslöshet.  Det finns en ensamhet som har att göra med att det här är en kategori av människor som inte är relevanta för politik. Men jag tänker också att det finns en ensamhet som har att göra med att man kommer in i en annan tidsrytm än resten av samhället. Om man inte passar in i rytmen och samhällsekonomin blir man ganska snabbt en börda, även om ingen upplever en som det och man själv inte tycker det. Man behöver saker vid fel tidpunkt och det tänker jag är en smärtsam känsla att ha, och det kan man känna lika mycket som till exempel pensionär eller arbetslös olika sätt.

L:

I pjäsen är det tydligt att det är en viss sjukdom som delas av jaget och viet. Det sägs ju inte vilken sjukdom det är men jag läser det som något som liknar endometrios. Är det viktigt i pjäsen att det är just det sjukdomstillståndet?

F:

Ja, det är det väl, för att det har blivit . Det var liksom inte viktigt för det jag ville utforska politiskt, egentligen. Däremot är det kanske att när jag skriver poetiska bilder inspireras jag av de kunskaper och erfarenheter jag själv har. Men jag kanske ville undvika att göra en föreställning om endometrios? För mig är det viktiga att det är en föreställning om svaghet, sjukdom och organisering. Det finns en utmaning i hur media fetischerar. Det som händer när sjuka inte får vara med och bestämma över samhället är att det finns väldigt lite utrymme och att det blir som en konkurrenssituation mellan olika patienter, patientföreningar, sjukdomsinrättningar och vittnesmål. Var tredje år plockar media upp någon sjukdom som uppmärksammas för att det tidigare varit tyst om den, men det finns också en fetischering kring det som lägger till ytterligare konkurrens istället för att ta upp de grundläggande problemen med sjukvården och samhället. Jag tycker klart att det är viktigt att prata om varje specifik erfarenhet, det är inte det, men jag tycker att det finns ett problem i hur det pratas om sjukdomar idag. Det handlar mycket om ett särskiljande där man ska bli erkänd. För att som sjuk bli erkänd som en person som har rättigheter måste man säga att man har det värre än alla andra. Det är ju kapitalismen fungerar, men det är väldigt fruktansvärt.

L:

Det är också paradoxalt, för i just det läget skulle man behöva vara ännu svagare än vad man är, eller till och med svagast, för att bli sedd eller sina rättigheter tillgodosedda, till skillnad från hur man annars egentligen inte får vara svag överhuvudtaget. Det är två extremer.

F:

Mm, alla som träffat en läkare eller varit hos försäkringskassan känner till den här sjuka psykologin när man sitter och pendlar mellan att försöka se redig ut i sina kläder att man inte verkar vara en apatisk och svag person och att visa hur ont man har men inte gråta för verkar man hysterisk. Balansen mellan att vara svag men egentligen stark, det är helt enkelt man ska vara för att sälja sig, vilket är omöjligt att klara av för den finns inte.

L:

Just det. Det är en rad i pjäsen som jag tycker är otroligt vacker och samtidigt intressant och skarp: ”Svagheten är omsorgsarbetets mervärde”. Kan du säga någonting mer om det?

F:

Jag tänker att å ena sidan är svaghet ett materiellt tillstånd, ett fysiskt tillstånd, men jag tänker också att det är en process som skapas när man har privilegiet att omsorgsarbete.

L:

Ja!

F:

Det som skapas när någon tar hand om någon är svaghet, och när någon inte tar hand om någon får man inte vara svag.

L:

Nej, har man inte möjligheten.

F:

Nej, och det är samma sak med barn. Att svarta barn kodas som vuxna tidigt grund av rasismen, är att ta ifrån dem privilegiet som svaghet är, för att kunna göra våld mot dem ett sätt som man inte ”ska” göra mot svaga personersom till exempel barn. jag tänker att omsorgsarbete och erkännande är en arbetsprocess som skapar svaghet, helt enkelt.

L:

Det tycker jag är jätteintressant. Det är också bra att de här två sidorna får finnas samtidigt i pjäsen, dels att svaghet är någonting som rent faktiskt existerar, kroppsligt, materiellt eller hur man nu ska uttrycka det, men också att det är något som inte alla har råd eller möjlighet att vara, att det är något som skapas för vissa.

F:

Vad fint. En sak som jag också är intresserad av är något som dels är politiskt men främst existientiellt: vad det är att bli omhändertagen. Det kan vara ett privilegium men det kan också vara nedvärderande, både att bli omhändertagen av vården men också av människor man älskar.

L:

Javisst, verkligen.

F:

Svaghet skapas i omhändertagandet gott och ont, liksom. Och i ett annat samhälle kanske det kunnat vara bara gott, haha. Privilegiet att vara svag gör ju också att man inte ses som ett subjekt och inte får ha ansvar eller makt över sitt liv. Det finns en dubbelhet där som är väldigt svår. Men jag är intresserad av att tänka världen bortom autonoma subjekt. Idén om det autonoma subjektet är alltid något sätt exploaterat av andra. Om vi går tillbaka till det vi snackade om i början: Vänsterrörelsen, den antirasistiska rörelsen, den feministiska rörelsen bygger väldigt mycket drömmen om att vara ett autonomt subjekt

Där tänker jag att vi borde inspireras av de produktiva samtal som har funnits i funkisoch criprörelsen kring relationen mellan människa, kamp och subjektskap. Det finns en konflikt ska man kämpa för att vara fri och autonom som möjligt eller ska vi kämpa för att erkänna hur ofria vi alla är, och erkänna att vi alla är beroende av varandra? Jag tycker inte att det finns något lätt svar. Det finns också väldigt mycket njutning i att bli behandlad som ett subjekt i dagen samhälle.

L:

Ja, det är ofrånkomligt.

F:

Att säga ”Vi är alla egentligen beroende av varandra något slags existensiell nivå”, det betyder lite när man upplever att man inte har makt över sitt liv. Det handlar ju också om att det finns makt och hierarkier i beroendet.

L:

Ja, man kanske inte begära att någon som lever i det här samhället ska vara tvungen att se förbi det egna subjektet eftersom det antagligen skulle kräva många uppoffringarEn sak som sägs i pjäsen är: ”Svagheten är inte ett subjekt utan pölen som blir när subjekten gråter”. Jag funderade att när man ser den här pjäsen uppfattar man den som en monolog, eller det är ju den är tänkt att spelas, kanske, med en enda skådespelare. Men det är ju inte en ensam text, den innefattar både ett jag och ett vi. Om det här skulle vara en bok istället skulle man absolut inte kalla det för en monolog för blir det väldigt tydligt att det finns flera olika röster i texten. Hur ser du pjäsens olika röster?

F:

Vi arbetar ju med att å ena sidan skapa en sida av isolering och ensamhet och å andra sidan skapa en berättelse eller en fantasi om gemenskap. Och hur ska det ihop? Jag tänkte att man kanske inte vet om viet finns eller inte finns. Om det är en dröm eller en galenskap som något sätt kommer från att vara ensam eller om det helt enkelt är en väldigt realistisk utopi.

L:

Finns det någon skillnad mellan jaget och viet i pjäsen?

F:

Jag tänker att viet har fler olika utsagor och förflyttar sig mer. Både utsagor om till exempel att kroppen är problemet och att samhället är problemet, viet tycker olika. Inom viet finns också konkreta samtal kring rasism i vården. Viet arbetar mer med utsagor och rörlighet medan jaget kanske inte har ett sådant språk, utan snarare är. Jaget gör eller säger inte utan bara är.

L:

Om vi tar utgångspunkt i det här som du skriver: ”För att kunna köa måste din funktion vara värdig nog för omsorg”. Det har vi pratat en del om nu. Att vissa har möjlighet att det, det är inte något naturligt eller automatiskt, vi är som sagt inte lika inför sjukdom eller vården.

F:

För mig är det viktigt att i texten också erkänna skillnaden mellan att vara sjuk och att vara en kropp som utmanar funktionsmaktsordningen. När det gäller personer som är sjuka finns det något slags idé om att de egentligen är fungerande och normativa kroppar. Det finns också en tidsaspekt där man med till exempel endometrios kan vara en fungerande och normativ kropp en del stor del av tiden. Människor som utmanar funktionsmaktsordningen ett annat sätt drabbas ju mycket mer våldsamt av svaghetsförakt av sjukvården men också av fascismen i och med idén om att man aldrig kan bli bra, alltså idén om att man aldrig kan bli mänsklig. Om det inte finns en möjlighet att någon gång bli en normativ kropp har man mycket mindre rätt till omsorg. Apropå corona finns det kroppar som utmanar funktionsnormer och normer kring temporalitet och produktivitet, alltså multisjuka och gamla, och därför är det kroppar som väldigt snabbt räknas som att de kan dö, som att det är mer okej om dessa människor dör.

L:

Därför tänker jag också att det är viktigt i pjäsen att det är ett kroniskt tillstånd som skrivs fram. Ett tillstånd som inte anses vara något som till exempel vården kan förbättra.

F:

Ja, där tror jag att man har väldigt olika erfarenheter. Går man till vården för att man har till exempel lunginflammation tänker jag att man oftast får jättebra hjälp, beroende vem man är, klart. Men att vara i en vårdapparat och att vara en kropp som inte lyder vårdapparaten, kommer mycket mer repression från vården in, och uppgivenhet och ilska.

L:

Just det. Det är mycket som kommit upp just nu i och med coronaviruset som jag förstås har tänkt i relation till den här pjäsen. Som att när vi fick veta att en stor andel av dem som har dött i coronaviruset i Sverige har varit av somalisk härkomst talades det i media först och främst om de här personernas ursprung och kultur. Rasismen är stark att en journalist inte kan skriva om klasskillnader, om de här människornas ekonomiska situation, deras arbetssituation, deras boendesituation, som ju är väldigt rimliga orsaker till varför någon blir sjuk och någon annan inte. Det tydliggör en rasism som kanske annars inte är tydlig för mig som personligen inte drabbas av rasism, och jag chockas av det, trots att jag förstås är medveten om att det här händer hela tiden.

F:

En sak som är nedtystad i Sverige och som inte heller vänstern eller arbetarrörelsen pratar om är den strukturella rasismen som finns i vården. Jag kan inte prata om enskilda fall men vi vet ju att till exempel afrofobi gör att folk behandlas sämre och får mindre tillgång till vårdens resurser. I Sverige finns ett sådant förnekande av rasism att det knappt finns någon bra forskning det här men i de länder där det finns forskning vet vi att det är såhär. Det finns jättemånga vittnesmål och människor som har erfarenheter av det här. För inte längesedan var det en kvinna som dog under förlossning trots att hon hade kommunicerat att hon behövde kejsarsnitt. Hon var nyanländ till Sverige och trots att det fanns papper att hon behövde kejsarsnitt trodde inte vården henne. En likadan inställning ligger till grund för det vi fått höra om vårdpersonal som ansåg att det var ett kulturellt fenomen att svimma. Jag är väldigt arg över det här för den strukturella rasismen är en fara för våra liv. Feminister har varit mycket bättre att lyfta vårdfrågor eller snarare fått mycket mer uppmärksamhet, vilket innebär att det finns ett erkännande av att till exempel förlossningsskador inte tas allvar eller åtminstone en debatt kring det. Men fort man börjar prata om rasism i vården kommer det alltid tillbaka till att ”läkare och sjuksköterskor är inte rasister”. Det blir en personlig anklagelse mot folk som jobbar i vården istället för att visa att det här är ett strukturellt fenomen som allt annat i samhället. jag tänker att det finns ett enormt behov av att lyfta det här, lyfta att offentlig sektor är grundläggande men att det här problemet är en fara för våra liv. Vi behöver stärka offentlig sektor men samtidigt erkänna att det finns jättemycket strukturell rasism där, och klassförakt och kvinnohat och allt möjligt som gör att människor inte behandlas lika. Sociala rörelser måste erkänna att även offentlig sektor utövar förtryck och ibland våld. Vi har haft tvångssterilisering av transpersoner och ändå framstår det som sjukvården är liksom gulligull. Det kan vara svårt för vänstermänniskor att prata om för att vi samtidigt är i ett läge vi måste försvara den offentliga vården från riskkapitalet och jag är jätterädd för vad som kommer hända och vad som redan händer, vilket är väldigt tydligt om man redan är sjuk, när vården urholkas och privatiseras. Men det faktum att vi kräver offentlig vård kan aldrig oss att inte kritisera den makt som utövas av vården, för vården är också en plats, en institution, som upprätthåller normalitet, som upprätthåller hur man förväntas lönearbeta, som upprätthåller hur man ska reproducera sig, hur man förväntas se utDet finns en väldigt stor makt i det och vi kan inte lämna de frågorna. Det som är fruktansvärt i relation till det du sa om hur överrepresentationen av människor med somaliskt ursprung bland dem som dött av coronaviruset tolkades, är att när det gäller förtryckta grupper ses det alltid som deras eget fel. Det handlar alltid om att man inte tagit hand om sig tillräckligt eller inte tagit ansvar. Judith Butler skriver om sörjbara liv. Det är ungefär samma typ av diskurs kring corona som det är kring unga pojkar som dör grund av vapen, blir skjutna. När de är rasifierade ses de inte som offer för våld utan som ansvariga. Det hör till den här debatten också: Överklassmänniskor som har corona ses som offer medan rasifierad arbetarklass ses som oansvariga smittospridare

L:

Du har sagt många intressanta saker kring detta, tycker jag. Om vi lämnar det lite, och går in en annan sak: att skriva för scenen och att skriva något för att publicera i bokform, till exempel att skriva poesi eftersom du gör även det. Jag tänkte att inom svensk poesi just nu, liksom i din pjäs, finns det ett utbrett användande av anaforer, upprepningar alltså, retoriska grepp som ju kommer från en muntlig tradition där det ska vara enkelt att recitera en text, enkelt att minnas den både för den som lyssnar och den som ska framföra texten. Där tänker jag att poesin idag har en likhet med dramatiken, att den är intresserad av framförandet? 

F:

Precis, nu när du säger det blir det väldigt tydligt att jag inte alls jobbar mycket med anaforer, upprepningar, i min poesi, där satte du fingret någonting! Jag tror att jag i dramatiken har varit mer intresserad av utsagan, helt enkelt. Det är kul att direktheten i dramatiken gör att utsagan inte befinner sig en metanivå, dramatiken har kropp och plats och tilltal som gör att utsagan blir akut. Därför har jag varit mer intresserad av den leken och förändringen i språket utsagans nivå något sätt i dramatik, tror jag, än vad jag varit i poesi. Men delarna om jaget och smärta är ganska mycket som jag brukar skriva poesi det kanske framförallt är kollektivets röst som sticker ut för mig. Och det tycker jag kan vara kul att leka med, att det kan vara ett tal, det kan vara ett manifest, det kan vara ett brev, det kan vara en monolog, det kan vara någonting som inte har hänt än. Det kan vara en återberättelse.

L:

Tänker du dig att man kan agera olika sätt genom poesi och genom dramatik? Är det olika saker?

F:

Åh, stor fråga! Ett enkelt svar är klart att man alltid kan leka och förändra en form det går inte att svara ja den frågan, det går liksom inte att kategorisera vad som är poesi och vad som är dramatik. Men det är också ett tråkigt svar och missar man alla intressanta diskussioner om form, jag vill ändå svara ja och säga att det som har varit spännande med dramatik för mig är att det är kollektivt, det är någonting som görs tillsammans med andra. Och det är något som har en riktning och en kropp. Jag tänker att jag har kämpat rätt mycket i poesin med en förnekelse av kollektivitet, kropp och riktning, att det liksom har funnits enhierarki kanskeeller en norm i poesi som framhäver individualitet.

L:

Jag håller med.

F:

Men som du säger händer ju massa saker i poesin det går inte att prata en kategorisk nivå, utan jag kan förklara vad som varit väldigt roligt för mig att utforska i dramatiken. Jag har jobbat med Saga tidigare, i vår pjäs Labyrint, och skrev vi också tillsammans, vilket var fantastiskt. Men också nu, när Saga är regissör, med Sandra som skådis och Sibylle musik, blir det tydligt att det är ett kollektivt arbete och det tycker jag är väldigt vackert att vara en del av. Och för mig personligen som författare tycker jag också att det gör att man inte fastnar lika mycket i frågor om skam och självhat eftersom det är något man gör tillsammans. Det låter som att jag rackar ner poesin men självklart har poesin en massa saker eller större möjligheter att göra vissa saker som dramatiken inte har. Det kan finnas en viss antihegemonisk potential i poesins möjligheter att inte förhålla sig till förståelighet och narrativ som jag tycker är väldigt vackert och inspirerande. Men jag började skriva dikter väldigt mycket typ en blogg och läste också mycket demonstrationer och i andra sammanhang. jag har alltid skrivit poesi till människor jag älskar eller till någon, liksom, och jag tror att det går att göra det i poesi, men i dramatiken är det en utgångspunkt.

L:

Man kanske skulle kunna tänka sig att en pjäs som handlar om vården, sjukdomstillstånd och svagheten och hur den existerar och tas om hand i vårt samhälle skulle kunna bli väldigt mörk och hård, men skriver ju inte du riktigt. Det ingår något sätt i din praktik, som du nu sa, att skriva till någonting och med någonting. Att någonting ska skapas ur det potentiella mörkret, att det alltid finns ett sådant hopp om en kamp, en kollektivitet, det tycker jag är väldigt tydligt i ditt skrivande.

F:

Det är jättefint att höra det, för det är väldigt viktigt för mig. Därför blev jag chockad nu när jag såg föreställningen och när jag läste om min bok boken är ganska hemsk, eller det finns mycket smärta och sorg i den, och jag tänker också att föreställningen är väldigt sorglig. Men jag tror att jag känner mig väldigt hoppfull när jag skriver, när jag skriver till någon. Och det tänker jag också finns i föreställningen och i texten. I dramatik och poesi måste det alltid finnas en anledning till att man talar och bara det tycker jag är hoppfullt i sig.

Regi: Saga Gärde På scen: Sandra Medina
Ljuddesign & teknisk rigg: Sibille Attar
I samtal: Felicia Mulinari & Lina Rydén Reynolds (26/3 INSTÄLLT,en transkriberad intervju publiceras 29/3), Kristina Hagström-Ståhl (27/3 INSTÄLLT), Andrea Malesevic (29/3 INSTÄLLT)

Föreställning 40 min  Samtal 50 min 

Amfi produceras av Dela Kakan i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Malmö Konsthall, IAC Malmö och Studio Biblom Hjelte i Stockholm. Dela Kakan är en produktionsplattform under konstnärlig ledning av Saga Gärde som arbetar med dokumentära processer, ljudverk och scenkonst och är verksamma i Malmö och Stockholm. Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.

STOCKHOLM
Torsdag 26 mars Studio Biblom Hjelte 18.30 – INSTÄLLT 

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-414141

 

GÖTEBORG
Fredag 27 mars Göteborgs Litteraturhus 18.30 – INSTÄLLT 

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-2-felicia-mulinari-biljetter-413652/

 

MALMÖ
Lördag 28 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT 
Söndag 29 mars Malmö Konsthall 15.00 – INSTÄLLT 

PRESSMEDDELANDE 20 mars 2020
Efter Folkhälsomyndighetens rekommendation att inte resa inom landet och den allmänna risken för smittspridning av Covid-19 har vi beslutat oss för att skjuta fram nästa veckas speldatum och turné för Amfi#2 FELICIA MULINARI. Inställda speldagar: 26/3 Studio Biblom Hjelte, 27/3 Göteborgs Litteraturhus 28-29/3 Malmö Konsthall. Ni som köpt biljetter till dessa datum via Billetto är välkomna att maila  anja@delakakan.se för att göra ett återköp alternativt behålla er biljett till nästa speldatum på respektive scen annonseras.
Vi kommer att spela Svaghetens parti så snart vi har möjlighet att samlas igen och återkommer här och på hemsidan med nya speldatum på Studio Biblom Hjelte, Malmö Konsthall och Göteborgs Litteraturhus. Amfi är även inbjudna till Bergens Dramatikkfestival och Malmö sommarscen för att spela Felicia Mulinaris Svaghetens parti under juli och augusti. Välkomna då! 
 

Press & produktion:

Kristian Jon Anshelm kristian@delakakan.se

Monika Wade monika@delakakan.se

Anja Zejnilovic anja@delakakan.se

 

 

Kommande program:

Amfi #3 | BALSAM KARAM 

 

GÖTEBORG

23 april Folkteatern  18.30

Biljetter: Folkteatern

 

MALMÖ

24 april Potatopotato, Rolfsgatan 5 18.30

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-3-balsam-karam-biljetter-414145

 

STOCKHOLM

26 april Studio Biblom Hjelte 16.00  

Biljetter: https://billetto.se/e/amfi-3-balsam-karam-biljetter-414142

 

Sandra Medina i Svaghetens parti 

Fotografi Carl Bagge 

 

 Amfi #1 | LONE ABURAS

STOCKHOLM
Söndag 23 februari Studio Biblom Hjelte, Fatbursgatan 2, Stockholm
Begränsat antal platser. Intresseanmälan görs till anja@delakakan.se

 

GÖTEBORG
Torsdag 27 februari 18.30 Folkteatern, Olof Palmes plats
, Göteborg
Biljetter: Folkteatern

 

MALMÖ
Lördag 29 februari Malmö Konsthall 15.00–16.00 (Endast föreställning)
Söndag 1 mars Malmö Konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö 15.00–16.00
Biljetter: Endast förbokade biljetter. Bokas via info.konsthall@malmo.se

 

 

Lone Aburas

DET ÄR ETT JAG SOM TALAR (RÄKENSKAPENS TIMME)

i översättning av Johanne Lykke Holm  

I första delen av tre iscensätts den danska författaren Lone Aburas omtalade bok Det er et jeg der taler (regnskabets time) som serien lånat sitt namn ifrån. Aburas text pekar ut en ny riktning för traditionen av engagerad litteratur – indignerad men inte änglalik med exakta formuleringar som ger utrymme åt både skriande konkreta orättvisor och ambivalensen hos den som på tryggt avstånd pekar ut dem: “Så kom inte här och prata om rabiata referenser och litterärt självmord. Jag försöker egentligen bara väcka något till liv, nu när det provinsiella lugnet till slut också har lämnat mig.”. Efter föreställningen följer ett samtal med Lone Aburas. I Studio Biblom Hjelte leds samtalet av kritikern och essäisten Sara Abdollahi. På Folkteatern samtalar Lone Aburas med Sarah Smith Ogunbona och på Malmö Konsthall leds samtalet av Elisabeth Hjort.

 

 

På scen: Shang Imam  Regi: Saga Gärde 

 Videodesign & teknisk rigg: Thomas Romlöv Ljuddesign: David Gülich

Grafisk form: Sepidar Hosseini Producent: Kristian Anshelm, Monika Wade

I samtal: Lone Aburas med Sara Abdollahi (Sthlm), Sarah Smith Ogunbona (Gbg), Elisabeth Hjort (Malmö)

 

 

MEDVERKANDE DRAMATIKER

LONE ABURAS (f. 1979)
Aburas debuterade i Danmark med  Føtexsøen (2009). Hennes text Det er et jeg der taler (Regnskabets time) är omnämnd som ett vredestal, en politisk monolog drabbade Danmark 2017 och är översätt till svenska, av Johanne Lykke Holm (Anti förlag, 2017). Boken pekar ut en ny riktning för traditionen av engagerad litteratur – indignerad men inte änglalik med exakta formuleringar som ger utrymme åt både skriande konkreta orättvisor och ambivalensen hos den som på tryggt avstånd pekar ut dem och belönades Montanas Litteraturpris. Under våren 2019 utkom även hennes andra roman Politisk roman på på samma förlag.

BALSAM KARAM (f. 1983)
Balsam arbetar som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek och debuterade med romanen Händelsehorisonten (Norstedt förlag, 2018) som skildrar Milde, en ung kvinna från Utkanterna, en plats bakom bergen där mödrar och döttrar lever utanför samhället. Händelsehorisonten är en djupt existentiell liksom politisk roman om centrum, förtryck solidaritet, trauma och förlust vilka är teman hon återkommer till i sin pjäs Förlustens tidrum.

ATHENA FARROKHZAD (f. 1983)
Athena är poet, dramatiker, översättare, litteraturkritiker och lärare vid Biskops-Arnös författarskola. Hon debuterade som dramatiker på Ung scen öst 2013 med pjäsen Päron. Samma år gav Athena ut diktsamlingen Vitsvit som sedan dess översatts till ett tiotal språk och spridits över världen. Athena har också skrivit pjäserna Torget för Unga Klara, Moral enligt Medea för Oslo Nationaltheatret och Krigerska för Backa teater. Hennes senaste bok är diktsamlingen I rörelse, en samling fristående dikter som rör sig mellan fascismens frammarsch, rytmens räddning och vardagen i förorten. Dikterna är skrivna till och genom de gemenskaper som format hennes liv och dikt. I rörelser mellan individ och kollektiv, mellan tradition och förnyelse, mellan samtidens gravallvar och absurditet föreslår hon en poesi som vill användas utan att göra avkall på komplexitet, som adresserar sorgen över de politiska ordningarna, samtidigt som den ser historiens utkomst som möjlig att ingripa i.

FELICIA MULINARI (f. 1990)
Felicia är poet, dramatiker, kritiker och aktivist. Hon började publicera sin poesi på bloggen Texter om oss och under 2018 debuterade hon som dramatiker med pjäsen Labyrint i Saga Gärde regi på Malmö Stadsteater. I lyriska dialoger mellan en flicka och hennes mormor sätts sätts ett barns frågor om livets slut, tillhörighet och längtan i centrum. Hennes första diktsamling Det som inte kan utplånas utkom under februari 2019 på Albert Bonniers förlag och är en diktsvit sprungen ur en kollektiv erfarenhet av rasism och våld. En stridsskrift där ilskan blandas med sorg, stoltheten med skam, där mödrarnas exil och ömhet omvandlas till barnens gemenskap och kamp.

DIMEN ABDULLA (f. 1984)
Dimen har studerat dramatik vid Stockholms dramatiska högskolas utbildning och debuterade som dramatiker med monologen På alla fyra som uppfördes av Stockholms stadsteater 2014. Hon har även skrivit pjäsen Revolution som uppfördes av Ung scen/öst 2015, samma år som Dimen utsågs till Radioteaterns husdramatiker. Under hösten 2018 spelades hennes pjäs K, en hyllning till Leila K och till alla kvinnor som var före sin tid.

CHRISTINA OUZOUNIDIS (f. 1969)
Christina är en av vårt lands ledande dramatiker, med pjäser som upprört och hänfört såväl publik som kritik. I hennes dramatik finns en bestämd drivkraft mot den avgrund och svindel som döljer sig i själva språket. Hon använder gärna den antika myten som fond: Orestiens Klytaimnestra, Agamemnon och Ifigenia är gestalter med hela traditionens tyngd, men som här kommer att ingå i ett spel med nya regler. Myter tycks leva sitt eget liv inuti sina antika värdkroppar. Repliker motsäger sig, väver in sig i varandra och prövar endera sidan om en klyfta mellan makt och maktlöshet, rätt och fel, »natur« och »onatur«.  Ett krig iscensätts i själva språket. Ett drama gestaltas om de grymma maktlekar språket leker med människan, om det vapen språket är i människors munnar och medvetanden. Samlingsvolymen Lögner innehåller Ordet ~ kött [2007], Lagarna [2007], Heterofil [2008], Naturen, vanorna, tiden, moralen [2009], Vit, rik, fri [2010], Tid för ekot [2011] samt Town Bloody Hall ~ andra akten [2012].